Åh, det skulle vara så lätt att göra sig lustig över det här. Gamla stötar som hållit på med samma i grunden infantila sak i 30 år. Dessutom är de på ett personligt plan (för undertecknad, alltså) för alltid förknippade med barndomens stora skräck i verkligheten: raggare. Raggare som citerade Eddie Meduzas Punkjävlar när de jagade och spöade upp små punkare. Som halsade Explorer och Key Beer och grinade till Goodnight Sweetheart mellan klunkar och rallarsvingar. Men det var då. Raggarna har växt upp och jobbar på banken, sida vid sida med punkarna. Boppers låter därefter. Det är trevligt men faktiskt inte särskilt roligt. Huvudpersonerna Matte Lagerwall och Ingemar Wallén sjunger inte särskilt bra och dessutom på dålig engelska. De nummer som inte är Go’kväll-anpassad soulrock är smetiga ballader helt utan förmågan att väcka gamla gamla tiders illa beteende till liv. Och det är väl tur. Men visst saknar man spänningen lite grann. Oavsett om man satt i Chevan eller sprang framför den.
