I februari 1989 drabbades den indiskfödde brittiske författaren Salman Rushdie av ayatolla Khomeinis fatwa: Rushdie skulle avrättas för att han ansågs ha smädat profeten Muhammed med sin roman Satansverserna. Följden blev att Rushdie måste gå under jorden och flytta runt till olika bostäder i London. Han levde under stark polisbevakning, hans frihet begränsades på gränsen till det outhärdliga, eftersom fundamentalistiska muslimer runtom i världen ville mörda honom.
Denna svåra tid dominerar Rushdies i år utgivna memoarbok med titeln Joseph Anton. Polisen ville att Rushdie skulle skaffa sig ett täcknamn och han uppfann ett namn utifrån två favoritförfattare, Joseph Conrad och Anton Tjechov. Till Rushdies bestörtning kallade poliserna honom för "Joe".
Det första kapitlet i denna tegelsten på drygt 600 sidor beskriver kortfattat Rushdies barndom i Bombay i en rik men inte särskilt lycklig familj. Fadern ställde till med mycket bråk till följd av sitt spritmissbruk, men han gjorde Salman en ovärderlig tjänst genom att berätta Tusen och en natt och massvis med andra österländska sagor för den blivande författaren. Han lärde sig att sagor visserligen inte var sanna "men att de genom att de var osanna kunde få honom att känna och veta sanningar som sanningen inte kunde tala om för honom". Bättre kanske man inte kan klargöra skönlitteraturens unika värde.
13 år gammal sattes Salman i internatskola i Rugby i England och fick sålunda en brittisk uppfostran på gott och ont. Rasism och pennalism fördystrade hans tillvaro, men han hade också lyckan att möta bra lärare. Han var en begåvad elev och kunde fortsätta sina studier och ta en filosofie kandidat examen vid universitetet i Cambridge.
Rushdie studerade historia och skrev en uppsats om Muhammed, islams uppgång och det tidiga kalifatet och ägnade intresse åt "satansverserna". Ängeln Gabriel förestavade Koranens text kapitel efter kapitel för eremiten Muhammed uppe på berget Hira.
En dag kom Muhammed ner från berget och reciterade suran an-Nadjim, Stjärnan, som handlade om tre gudinnor i Mecka. Men just denna sura visade sig vara författad av Djävulen, som uppträtt i Gabriels skepnad och lurat Muhammed, och suran Stjärnan måste strykas ur Koranen. Dessa Satans verser kom så småningom att förändra Rushdies liv.
Romanen Satansverserna tog över fyra år att skriva, och själv tyckte Rushdie att han i sin bok visat beundran och respekt för Muhammed och enligt dennes vilja skildrat profeten som en människa och inte som en gudomlig figur. Så när Rushdie först anklagades för kränkning "blev han verkligt häpen", i all synnerhet som bokens profet var en fiktiv gestalt. Men laviner av hat var i rullning, och Rushdie utsattes för århundradets drev, fastän de flesta som ville hans död inte hade läst romanen. Demonstrationer mot Satansverserna hölls på många platser i världen, även i Sverige, och boken förbjöds i ett stort antal länder, till exempel i Indien, i Indonesien, Kenya, Thailand och över hela arabvärlden.
Men här i Norden fick han stöd: "Under de kommande åren skulle han förälska sig i de nordiska folken därför att de höll fast vid frihetens höga principer ... i sina största motgångars stund fann pojken från tropikerna några av sina närmast allierade i den frusna Norden". Men det var inte riskfritt att stödja Rushdie. Den norske förläggaren William Nygaard, som gett ut Satansverserna, råkade ut för en krypskytt och var nära att mista livet.
Tack vare sina vänner och författare runt hela världen som bistår honom orkar han fortsätta sin kamp. Han strider för sin sak och dessa ständiga kampanjer upptar det mesta av hans energi. Men under sin mörkaste period skriver han en bok tillägnad sin älskade son Zafar, Harun och Sagornas hav, en saga för både barn och vuxna som försvarar sagoberättandet och skönlitteraturen mot dem som kräver att författare gör "nytta" och ägnar sig åt "sanning".
Det alltför omständliga bokförandet av tiden i fångenskap med intriger i familjen, bland vänner, förläggare och författare gör Rushdies memoarer stundvis påfrestande detaljrika. Tusentals personer passerar, de flesta förblir bara namn, men Rushdie står också i kontakt med världsberömda storheter som Pinter, Grass, Coetzee, Auster, Said med flera.
Trots detaljrikedomen finns det många skäl att läsa Joseph Anton, man finner mycket guld bland slagget. Författaren må vara egocentrisk men ofta är han en humoristisk och underhållande berättare. Framför allt finner man många tänkvärda, briljanta formuleringar som försvarar skönlitteraturen och författarnas rätt att uttrycka sig fritt: "Han kämpade mot åsikten att människor kunde mördas för sina idéer och mot varje religions makt att sätta gränser för tanken. Men nu måste han klargöra vad han kämpade för. För yttrandefriheten, fantasins frihet, friheten från fruktan och för den sköna urgamla konstart han hade privilegiet att utföra".
Det fria ordet är ständigt hotat. Rushdies kamp måste fortsätta.