En drömmare lägger ankare

Det är lätt att bli uttråkad av alla dessa romantiska historier som man vet kommer få ett lyckligt slut. Annorlunda är det med Oscar Danielsons Dagmar. Den är inte "feelgood" i någon vanlig mening. Men man blir glad när man läser. Den är skriven i en lite underfundigt komisk stil, långt ifrån förutsägbar och sänder på en helt egen frekvens som både fascinerar och underhåller. Berättelsen som sådan håller sig knappast heller innanför konformitetens ramar. Den handlar om den drömmande och ensamma Markus som lever i en villa i Näsby Park. Trots att han är i tidiga medelåldern har han inte hunnit skaffa sig någon tjej, knappast heller några vänner. Han sätter egentligen inte något på spel och är liksom fångad i sin egen form av trygghet. För det är en trygghet med förhinder. Att inte vara beroende av någon är knappast en lycklig form av livsföring. Föga förvånande har Markus problem att finna mening i tillvaron, mest av allt längtar han efter att försvinna. När han börjar läsa seglaren och äventyraren Sven Barthels Äventyrens värld inser han plötsligt att han funnit sin motpol. Barthel var en trygg människa med anlag för att trivas med livet. Det hindrar inte Markus från att själv börja drömma om både äventyr och en båt. Efter att ha gått en navigationskurs blir han snart ägare till en folkbåt med namnet Dagmar. Den visar sig dock inte alls innebära att Markus nu verkligen tar chansen att fly bort. Snarare är det så att han börjar förankra sig, han söker sig bakåt i sin släkthistoria, konfronterar gamla konflikter och reder upp. Sakta får han själv stadga nog för att ta ut en färdriktning i livet. Något motsatsförhållande mellan äventyrens och drömmarnas värld finns visserligen inte. Snarare anar man att Markus skarvar en del i vad som egentligen händer honom ute i det gamla familjehuset i skärgården, där enslingen Ole numer håller till. Det bidrar till att ge boken djup. Den handlar nämligen också om konst. Om skrivande dels, men främst om läsande - som sällskap, som ledning. Det är en optimistisk bild författaren ger av vad böckernas värld kan bjuda. Då och då uppkommer magiska ögonblick. Man hittar en själsfrände. En annan människa - som levt ett helt annat liv och kanske också i en helt annan tid - skriver sig plötsligt rakt in i ens egen värld, in i de problem man själv upplever. Danielson väjer varken för teman som ensamhet eller olycka. Det som gör det möjligt att läsa om det med ett leende i mungipan beror dels på Danielsons humor. Men också på att Markus växer och utvecklas, i takt med att han vågar göra sig beroende av människor runt om sig blir hans liv mindre meningslöst. Trots att stil och ton är helt olika kommer jag att tänka på Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith. Böckerna är skrivna med en liknande hållning som kanske kan kallas för tillförsikt.

En drömmare lägger ankare

Det vimlar inte av romaner som får en att må riktigt bra. Visst finns en hel del feelgood litteratur, men de väcker sällan något större välbehag, åtminstone inte hos mig.