En dröm om liv till varje pris
Regissören Kia Berglund tar sig an en klassiker på Norrbottensteatern.Här berättas om varför hon valt att ta på sig att regissera just denna pjäs, där människorna är hemska mot varandra.
Foto:
Samma år startade hon och Rikard Borggård sin alldeles egna Teater Giljotin i en källarlokal vid Odenplan i Stockholm. Deras uppsättningar blev snabbt omtalade i Teatersverige och när Kia Berglund upptäckte en okänd dramatiker vid namn Jon Fosse tog snacket fart ordentligt. -Berit Gullberg hade skickat runt hans dramatik till de stora teaterinstitutionerna som bara skakade på huvudet. Ingen ville spela en okänd norrman, det var för riskfyllt, ingen direkt publiksuccé. Så då gick pjäserna vidare till oss, de fria grupperna. Kia Berglund läste och blev blixtförälskad. Som första teater i Sverige satte Teater Giljotin upp Jon Fosses Barnet 1997. Fosse såg föreställningen och skickade sin nästa pjäs Natten sjunger sina sånger direkt till Kia Berglund, som satte den på Giljotins scen 1998. Två år senare gjorde hon Fosses Mor och barn. Sen tog hon paus från dramatikern. Lutade sig tillbaka och iakttog den Fosse-våg som började röra sig över världen - hans dramatik har vid det här laget översatts till 40 språk och spelats i 115 länder. -Det var helt underbart att se det där. Kändes som lite pay-off för mig och oss, säger Kia Berglund, och beskriver arbetet med Fosses texter som en kärleksupplevelse. -Men på ett sätt hade Dramaten och Stockholms stadsteater rätt när de tackade nej till Jon Fosse. Han var ingen publikmagnet. Inga höjda anslag
En synpunkt värd att beakta i dessa tider av alliansens kulturpolitik, där förståelsen för ett konstnärligt utvecklingsarbete tycks obefintlig. Något inte minst en fri teatergrupp som Teater Giljotin märker av när de nu fått besked om en hundraprocentig hyreshöjning för sina lokaler -numer håller de till i gamla Pistolteatern på Torsgatan - men inga höjda anslag från Kulturrådet. Vid det här laget har Kia Berglund hunnit regissera på de flesta stora scener i landet, men sitt alldeles egna rum, "min egen stämgaffel" har hon fortfarande på Teater Giljotin. Nu när hon valt att åka till Norrbottensteatern för att sätta upp Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf huserar Rikard Günther på Giljotin som regissör. I mars blir det premiär för Marius von Mayenburgs (Det kalla barnet) pjäs Bländverk med Staffan Westerberg i en av rollerna. Hemska mot varandra
Man frågar sig gärna hur Kia Berglund, som funnit sådan lycka inför en sparsmakad och ordknapp dramatiker som Jon Fosse, väljer att ta sig an Albees ordrika och så ofta tolkade klassiker Vem är rädd för Virginia Woolf? -Pjäsen gjorde mig först så ledsen, människorna är så hemska mot varandra, verkar så stängda. Men så läste jag att Albee blivit bortadopterad redan som spädbarn och fostrats av en alkoholiserad pappa och en mamma som inte brydde sig om honom. Plötsligt öppnade sig pjäsen för mig, jag kunde se hans smärta, den blev plötsligt angelägen. Den blev något mycket mer än den där grälpjäsen, säger Kia Berglund. Under förarbetet insåg hon också något annat: Edward Albee ville inte skilja de grälande makarna Martha och George åt. En utmaning som hon och skådespelarna nu gör sitt yttersta för att utforska. Under senare år har Kia Berglund också utbildat sig till gestaltterapeut, kunskaper som hon självklart har med sig i arbetet på scenen. -Inte så att jag arbetar med terapi där, men för min egen del som människa har det betytt mycket. Ju mer inre frihet jag själv har, desto bättre kan jag möta andra människor. Som regissör vill jag jobba tillsammans med skådespelarna, inte vara en general som står och pekar med hela handen, utan dela ansvaret. Självklart har jag en idé, alla pjäser har sitt eget universum som det gäller att lyssna in, men jag vill inte ställa mig i vägen för skådespelarna eftersom jag tror att summan av allas medvetenhet är större än min egen. Skapa rätt förutsättningar
Marthas och Georges äktenskapsdrama, som utspelas helt öppet en sen och blöt kväll inför det gästande unga paret Nick och Älskling (Martin Sundbom och Jennie Silfverhjelm), beskriver Kia Berglund som en skådespelarpjäs. På Norrbottensteatern spelas rollerna som Martha och George av Catherine Parment och Erik Kiviniemi. Många är de kända skådespelare som gripit sig an uppgifterna. i Sverige har på senare år Suzanne Reuter och Krister Henriksson spelat det olyckliga paret, liksom också Marie Göranzon och Jan Malmsjö. 1966 fick Elizabeth Taylor en Oscar för sin Martha som hon gjorde tillsammans med verklighetens make Richard Burton. -Man gör inte Virginia Woolf om man inte har en Martha och George. För mig handlar det mycket om att skapa de rätta förutsättningarna för skådespelarna så att de kan flyga fritt, säger Kia Berglund. Som regissör är hon inte ett dugg intresserad av underhållning, men desto mer av själen och smärtan. -Orkar människan med människan - det kan man fundera över. Martha och George är inte tvådimensionella, det är inga människor, vi har fler sidor än så. För mig är det viktigt att teater handlar om liv till varje pris, var det inte så han sa Bo Widerberg?
Så jobbar vi med nyheter