Den Texasfödde ultraesteten Wes Anderson är aktuell med en ny film. The Grand Budapest Hotel är som en minutiös och överdådig dockhuslek, en sofistikerad bakelse i pastellrosa papplåda, med högst egenartade actionsekvenser och ett Mexikoformat födelsemärke på en indiesöt flickas kind. Typiskt Andersonskt, alltså. Jag är ett stort fan.
Wes Anderson gjorde sitt oförglömliga intåg i mitt liv år 2001 med The Royal Tenenbaums, regissörens tredje film och breda publika genombrott. Tillsammans med uppskattningsvis en ziljard andra semi-alternativa, hårspännesprydda dagdrömmare kände jag det som att familjen Tenenbaum, inte minst dottern Margot med den perfekta pagen och tunga kajalen, talade direkt till mitt missförstådda medelklasshjärta. Anderson skapar fantasivärldar, fast bättre. Jag har fortfarande svårt att avgöra om jag vill leva i dem, eller om jag bara vill ha konstruerat dem.
Där mina egna visioner förvrängs och diffuseras av obeslutsamhet och bristande uppfinningsrikedom, är Wes Anderson knivskarp och konsekvent i allt från karaktärernas kroppsspråk och dialog, till typsnitt, tapetval, musiksättning och kameravinkel. Det är imponerande, men också en smula utmattande. Efter en handfull bildutsnitt i The Grand Budapest Hotel kände jag mig vimmelkantig i biostolen, med en mättnad som hade ytterst lite att göra med den tomma popcornlådan mellan mina fötter. Först när jag påminde mig om att jag kan se filmen igen, att jag inte måste ta in allt på en gång, blev det möjligt att fokusera sinnena. Ja just ja, det fanns en handling också. Tre tidsplan, ett myller av figurer, en kärlekshistoria och ett känslofullt stridsrop mot fascismen, för att nämna något.
Det sistnämnda, filmens politiska och emotionella anslag, har av många recensenter lyfts fram som en välkommen nyhet i Wes Andersons filmmakeri. Hans koreograferade, tillrättalagda universum har annars ofta anklagats för att vara känslokallt, estetiserat bortom all äkthet. Jag håller i och för sig med om att hans karaktärer, som Max Fischer i Rushmore, Steve Zissou i The Life Aquatic och ungdomarna Sam och Suzy i Moonrise Kingdom, kan framstå som en aning tillspetsade. Men film behöver inte vara realistisk, stram och återhållsam för att spela på känslosträngar – åtminstone inte på mina.
Och vad är realism, egentligen? Jag tror att William Shakespeare hade helt rätt när han påstod att hela världen är en scen som vi människor spelar på. Men han glömde lägga till att de flesta av oss är dåliga skådisar. Verkligheten är full av stela poser, konstlad dialog och överdrifter. I det ljuset framstår plötsligt Wes Andersons dagdrömmar som alldeles, alldeles riktiga.