En domedagspredikan och ett renande regn

Nej, den onämnbara ondskan mot vårt eget kött och blod. Den ondska som på något perverterat sätt kan odlas i den lilla familjen. Det är en i sanning universell företeelse. Jag drar hisnande slutsatser efter en högmässa i kyrkan. Det är inte ofta jag sitter där. Kanske är jag för dålig på att odla kontakten med det kyrkliga. Jag läste en liten hemsk bok för länge sedan, den hette Helvetets förhistoria. Det var titeln som fångade mig, som alltid. En ryslig historia om människans syn på helvetet, alla maskar och ormar som krälade, råttorna som slet köttstycken ur de arma kropparna. En ruggig plats, denna urkristna version av helvetet. I kyrkan satt vi för att hedra en verkligt god och kärleksfull människa. Prästen däremot, han var ute efter att visa oss syndare att den allsmäktiga guden inte var nådig mot de som avvek från hans gyllene väg. Det var en högmässa som bultade in skulden i oss. Vi är inte värdiga, vi vet icke vårt eget bästa. Prästen däremot, han stod rak i ryggen, onåbar, han var en av de utvalda, en som visste alla svaren. Jag blundar och låter kvällsregnet skölja bort denna bild av mänsklig tomhet. Domedagsorden försvinner, likt regnbågen där borta. Ett renande regn och harmonin i viken är tillbaka.

En domedagspredikan och ett renande regn

Perspektiven svindlar. Härute i viken är det svårt att förstå hur eländigt onda vi människor kan vara. Inte bara en allmän ondska som kan tyckas frodas i krigshärdar, i inbördeskrigens fasor, den som vi svenskar bara ser på avstånd.