En diktresa längs landsvägarna

Rummet med den gula solen av Maria Vedin Brutus Östlings bokförlag Symposion Samlingen består av dikter som rör sig hela tiden. Jag hör bilen rusa genom norrbottensnatten på jakt efter ett ?du? som inte riktigt vill uppenbara sig. Dikterna är klara och rena, porlar som en vårbäck i fjällen. De är också i farlig närhet av döden, längs vägen, i skogarna och vid älvkanten, ruvar den och väntar på att ta kontrollen. Maria Vedins dikter försöker hålla ihop tillvaron, förklara den, avkoda dess egentliga betydelser. Det finns hela tiden en närhet mellan kärlek och död, en obehaglig känsla av reella och stundande förluster. Det finns inga frågetecken, utropstecken eller punkter, med ett undantag. Hennes dikter är ofta ett stillsamt flöde där hon avsöker terrängen och letar efter spår och förklaringar. Hela den här resan är en omväg runt dig, skriver diktjaget med små bokstäver som ändå fyller hela tillvaron med tystnad och saknad. I hennes förra diktsamling, Ännu är min ryggrad full av dig, centrerades dikterna runt en faders efterlämnade dagböcker. Även där handlade det om en resa; i det norrbottniska landskapet och i det inre, fyllt av tystnader och hemligheter. Den nya resan är betydligt mer naken och utlämnande. Inte på något ytligt sätt, tvärtom. Här finns starka och rasande känslor och ett hjärta som brinner. Efter flera omläsningar under några dagar återkommer jag till två rader, rader som på något underligt sätt står för sig själva, som en parentes eller parkeringsficka under resans gång: ?Du svävar över vattnet och en värld jag inte kontrollerar.?Kanske är det diktsamlingens endaste punkt som får mig att återvända gång på gång. Det spelar ju ingen roll. För mig är det ändå en mycket betydelsefull punkt, en liten prick som hela tiden drar mig in i berättelsen och för mig bekräftar att Maria Vedins nya dikter är bra, starka och fyllda med känslor.

En diktresa längs landsvägarna

I sin sjätte diktsamling, Rummet med den gula solen, tar Maria Vedin med mig på en resa längs vägarna i det här skogslandet vi lever i. Långtradaren flyter fram som ?ett rymdskepp med tolv ton urskog på väg mot kusten?.