Maria Vedins nya diktsamling Måne över hyreshus har en stark och tematisk konsekvens som det kanske måste bli när dikten tar sig an det uråldrigaste av motiv, döden. Vedins dikter färdas, som ett jag, genom minne, arv, bild och död. Ofta med en säker klang och linje, vackert och utan det vemod som ämnet nästan alltid lockar fram.
Sentimentalitet är inte Maria Vedins sak,
”det går en man förbi ett ruckel i lappland
och delar ut sjukdom och förbannelser
intill tid och evighet ska du och dina släktingar förbannas
sjukdom och död ska dränka dig
han sitter i ryggmärgen”
Sepiatoner, fast kanske mer ursinniga, behärskar Vedins metod. Hennes ande svävar genom Norrlands waste land, världen saknar hopp, minnet saknar mening, men bilderna lever; som hemsökelse, osaligt arv, grundlös grymhet. Diktarjaget, ömsom Dante, ömsom Eliot har sitt arv i det arvslösa, det utkastade, de bittra lärdomarna av Norra Norrlands modernitet och exploatering. I en registrerande sextiotalserinran skriver hon:
”tiden går baklänges än en gång
kroppen krossas och rinner ut
som man dräper en byracka
som man dränker kattungen…”
Och döden är själve ledsagaren genom dessa djupa kretsar:
”döden rinner som smältvatten om våren
genom byar och bosättningar
fallrättigheter och industrihistoria
bäckar och vattendrag…”
Det här är dikter från en epok som nu klingar av i destruktiv men profitabel ödeläggelse utanför samhällets kontroll och därför inte vill minnas. Reflexer från de proletära dissonanserna, framkallade i en samtid där de invanda tonerna inte längre upprätthåller sina intervall.
Vedins konsekvens och diktsamlingens säkra struktur imponerar. Hon har en diktande energi som formar ett motsatt diktjag av ständigt uppror, sammanbiten uthållighet. Svagheten ligger i samma attityd, åtskilliga irriterande stilistiska upprepningar och en attityd som sällan distanserar sig från sin komprimerade bitterhet. Ett mässande, långt sedan man uppfattat temat. Detta skämmer själv utgången. Man får då bevara den äkta klangen från uppfarten, lite av den där heliga vreden som är Vedins signum i denna den tionde samlingen liksom i de tidigare. Även döden, med vilken hon konverserar helt artigt, får sitt hopp därigenom. Vi ger oss inte. Vi kommer igen.