Numera tycks det verkligen vara så att exakt (nästan) alla inom nöjes- och kulturbranschen känner ett tvingande behov av att nedteckna sina levnadsminnen. Ur denna brokiga grupp går det dock att urskilja enstaka diamanter bland slaggen och Rikard Wolffs Rikitikitavi är absolut en sådan.
Det är en säreget upplevelserik och ömsint lyhörd skildring, som sträcker sig bortåt 450 sidor men där inte mycket känns onödigt utan det mesta är helt uppriktigt, omtumlande och intensivt. En skildring från hans födelse i slutet av 50-talet (och lite grann innan dess också; släkten på faderns sida var judisk och hade sin beskärda del av grymt vemodiga människoöden i det av nazismen präglade 40-talets Europa) och ett stycke in i 2000-talets begynnelsedecennium.
Fadern hette Axel och föddes i Luleå (i det hus på Storgatan som förr kallades för Producentföreningens, står det inte i boken men har jag från Rikard Wolff själv vid en intervju för flera år sedan) men han och hans föräldrar flyttade snart härifrån.
Så mötte han sin blivande fru och så kom storebror Mikael och sedan lille Rikard. Pappa hade en tjänst på Televerket, som verkligen uppslukade honom och sände honom ut på eviga och långa tjänsteresor. Mamman ville jobba och inte vara hemmafru, som hon inte alls hade någon begåvning för.
Och under läsningens gång framstår det som allt mera klart att Rikard verkligen älskade sina föräldrar och inte alls hade några djupare konflikter med dem. Men både storebror och han var ganska sjukliga små barn och redan i tioårsåldern fick Rikard regelbundet börja besöka psykologer och stanna hemma från skolan.
Och så rör sig läsningen vidare, genom platser och åldrar och allting är egentligen lika givande och lika intressant. Faktiskt. Rikard vill absolut bli skådespelare och har begåvning för yrket. Det upptäcks när han studerar vid Skara skolscen, där han också introduceras för den homosexuella kärleken.
Sedan blir det Stockholm och just då inföll aidshysterin med full kraft. Den första Änglagård-filmen anlände och Rikard Wolff blev folkkär på allvar, genom sin karaktär Zack.
Han beskriver alla livets skeenden ingående och omsorgsfullt. I tonåren trodde han på allvar att han skulle dö, men det visade sig att det var frågan om en förhudsförträngning som enkelt kunde åtgärdas. Mot slutet av boken ägnar han sig åt sin lungsjukdom, som han alltid aktivt har misskött och tappert rökt vidare samt befunnit sig raggandes i sunkiga barmiljöer.
Pappa är död och nu dör även mamma. Men Rikard har sin lilla dotter. Och livet och konsten och äventyret går, trots allt, vidare.
Det är så obrutet hög klass på Rikard Wolffs reflekterande och tankfulla minnen (som också innehåller ett flertal fina svartvita bilder + en nyinspelad cd med elva låtar) att jag mycket väl kan tänka mig att den kan bli en framtida klassiker, inom genren.
Gack an och läs, alltså.
Med stort nöje och dito ömhet.