En dekonstruktion av det sköna

Tänk trolldeg, tänk din första kontakt med modell-lera och keramik, tänk spår efter fingrar och de oväntade gestalter det mötet formar. Tänk att du sedan sparat varenda en av dina figurer och nu låter dem samlas i ett rum som Galleri Systers. Det skulle inte se ut som hos Linda Karlsson. I stället för en himla röra av färger och former framträder efter en stund mönster; hon har samlat grupper av föremål på två turkosa organiskt formade bord, på två väggar till ett slags uppbrutna reliefer, i två hörn av golvet och i taket. Men också - och trots denna mängd - en stillsamhet. Visserligen tycks var och en av dessa figurer ha kommit till just i ett liknande fritt flöde som barnets, men utforskandet av form, färg, teknik, och framför allt kompositionen i rummet är gjord med eftertanke. Och visar det sig - av en god estet, något som känns märkligt att upptäcka då den dominerande tanken ändå är att Linda Karlsson arbetar med en slags dekonstruktion av det sköna. Hästens vackra form - de färdiga objekt hon arbetar med och bygger vidare på är oftast hästar - förvandlas under hennes händer. Huvuden sväller, mular förlängs och mellan öronen vet man inte vad dom har. I en blink är då det formsköna brutet. Leran som amatörer försöker forma till geometriskt jämna muggar, figuriner, väggtavlor utan sprickor och med vacker glasyr, dyker här upp som skithögar eller utplattade koblaffor, insektsformer eller mögelspeglar på en kvarglömd kräm. I en av takgrupperna hänger i sin tur stora former i papier-maché, ett slags fulfärgade kommentarer till 1970-talets skulpturer på Skeppsholmen i Stockholm - liksom för stora för sitt eget bästa - och de sköra, men grovt skapade figurerna nedanför. Linda Karlsson, bosatt i Stockholm, utexaminerades för ett par år sedan och den pågående utställningen på Galleri Syster i Luleå är en av hennes första separatutställningar i Sverige. Det faller väl in. På flera sätt känns hennes tilltal faktiskt som en röst i det konstsamtal som redan pågår bland norrbottniska konstnärer; här finns det humoristiska, utmaningen av gränsen för den goda smaken, gestalter med svullna huvuden, keramiken som ett material att utforska för annat än muggar. De bajsbruna färgnyanser som återkommer, och som verkligen understryker känslan av att Karlsson utmanar vad keramiken får användas till, visar sig till sist med sin placering i rummets hörn vara det som knyter ihop installationen. För även om varje föremål är något i sig själv, är det ändå helheten som är verket. Ett som är roande och väl värt att lyssna på om man vill känna igen rösterna i konstens samtal så som det förs just nu.

En dekonstruktion av det sköna

Med en gedigen utbildning från Konstfacks utbildningsprogram Keramik och glas gör Linda Karlsson skulpturer som man inte skulle kunna förvänta sig.