En dag hos Tornedalsteatern

Onsdag eftermiddag: nere i Tornedalens teaters källarlokal är det full fart på repetitionerna av dikt- och konstföreställningen Haonneuloja. Upphovskvinnorna, fem till antalet, är alla på plats och tiden är kort. Tre dar till premiär under Tornedalensteaterns stora jubileumshelg i Kiruna. Ulla Lyttkens, Monika Johansson, Esteri Muotka, Anne Clemint och Maj-Siri Österling gör en föreställning som bygger på Monikas dikter och Maj-Siris målningar. Egentligen kan man säga att grunden till föreställningen ligger i den så kallade ?artist-book? som Maj-Siri och Monika gjorde för fem år sedan. Först kom Monika Johanssons dikter, sedan Maj-Siris bilder. Boken trycktes i en väldigt begränsad upplaga i en konstmapp med en avancerat tryckteknik. Maj-Siri bor sedan länge i Frankrike och där lärde hon känna skådespelerskan Anne Clemint och projektet växte fram genom att Monikas dikter översattes till franska men också till det urgamla minoritetsspråket Occitan. Nu möts alltså meänkieli, svenska, franska och occitan ska i en källarlokal i Pajala och i dag lördag, får publiken i Kiruna möta dikterna, bilderna och språken. Det är en ganska häftig känsla att lyssna till hur de olika språken rör sig i rummet. Samtidigt är det möte som sker mellan text, språk och bild, något av det som genom åren har gett Tornedalsteaterns dess karaktär. Det handlar om möten mellan olika kulturer, sökandet efter en identitet och framväxandet av ett regionalt självförtroende, kanske också en form av upprättelse. Mötet i Kaustinen Tidigare på dan träffade jag en av de verkliga veteranerna från Tornedalsteaterns 20-åriga historia. Det handlar förstås om Bror Astermo. Bror sysslade med folkdans på den tiden. Tillsammans med bland andra Thomas Olovsson, i dag rallargeneral i Kiruna och Irene Muskos, hamnade han på den stora folkmusikfesten i Kaustinen. Där stötte han ihop med Håkan Rudehill och det mötet resulterade 1986 i Tornedalsteaterns allra första uppsättning, Isen går.  ? Det var mitt allra första möte med teatern och första gången jag gick på teater var alltså som skådespelare på scenen, säger Bror Astermo. Från 1990 har Bror jobbat som anställd på teatern och listan på teater- och musikuppsättningar har blivit lång genom åren. Just nu har emellertid Bror ett års tjänst-ledigt från Tornedalsteatern, men inte från kulturen.  ? Jag och min kollega Kjell Kangas håller på att färdigställa en jubileumsfilm som ska visas under festligheterna i Kiruna. Vi har samtidigt en massa andra filmprojekt igång, en del påbörjade, en del på ritbordet. Det är kul att prova vingarna och göra nåt annat än teater. Händelserik historia När Bror berättar om de första 20 åren inser jag snabbt att här har det hänt mycket. Här har författare, såväl etablerade som nya, debuterat som pjäsförfattare. Bengt Pohjanen, Mikael Niemi, Mona Mörtlund, Erling Fredriksson, Ann-Christine Lundström. För att inte tala om de mängder av tornedalingar som fått sina första erfarenheter som skådespelare, teaterarbetare, musiker, scenarbetare.  ? Tornedalsteatern har fungerat som en fin plantskola, men det absolut viktigaste vi har åstadkommit är att ge hela Tornedalen ett stärkt självförtroende. Vi har accepterat vår egen kultur, utvecklat den och stärkt självkänslan, inte bara hos oss som spelat utan också hos vår publik. Vi har sett att vi duger och det är skön känsla. Den stärkta självkänslan och självförtroendet är också det första som nye teaterchefen Ulf Fembro och producenten Leif Niemi, talar om när de beskriver Tornedalsteatern. Ulf Fembro har kommit in bra i jobbet och bygden, säger han. Tornedalsteatern har de allra sista åren gått in i en ny tid. Statliga pengar har slussats in till teatern vilket skapar en hel del nya förutsättningar de kommande åren.  ? Vi måste fortsätta den här traditionen att skapa teater underifrån och det ska märkas i allt vi gör att Tornedalsteatern är fast förankrade hos människorna i Tornedalen, säger Ulf Fembro. En teater som utvecklas I år kommer teatern att göra sin egen version av Hemsöborna, i översättning till meänkieli av Bengt Pohjanen. Man satsar också på dramatikerstöd genom att låta Mona Mörtlund skriva manus till en pjäs med namnet Lydias längtan, en pjäs som Ulf och Leif hoppas ska få premiär till hösten. Tre ungdomar inom teatern ska sätta upp en engelsk pjäs som heter Road.  ? Dessutom funderar vi på att satsa på en form av berättarteater, säger Leif Niemi. Tanken är få in vanliga människors berättelser för att sedan dramatisera dessa. Nere i källaren fortsätter repetionerna av Haonneuloja. Föreställningen formar sig till ett möte mellan den tornedalska och fransk-occitanska kulturen. Ulla Lyttkens står för regin samtidigt som hon står på scen och läser dikterna på svenska. Ulla, tillsammans med Håkan Rudehill, är också starkt förknippad med teaterutvecklingen i Tornedalen. Som länsregissör under många år har hon varit djupt inblandad i många av Tornedalsteaterns uppsättningar. Maj- Siri Österling, Monika Johansson och Esteri Muotka står i den här föreställningen för det tornedalska, fransyskan Anne Clemint för mötet med Frankrike och Occitainien. Monika Johanssons stillsamt känsliga dikter ljuder ut i rummet. Jag förstår inte ett ord franska eller occitanska men det spelar förstås ingen roll. Den stämning som skapas i Tornedalsteaterns källare går utanför det strikt språkliga. Vad som händer med Tornedalsteatern de närmaste 20 åren? Det är en fråga som man kan fundera på när bilen rullar ner mot kusten. Inga svar är givna. Det handlar förstås om hur teatern kan förädla och utveckla de första 20 årens erfarenheter. Kanske också om hur man lyckas bevara självförtroendet och självkänslan, två alldeles nödvändiga förutsättningar för människors liv och arbete, var än man bor och verkar.

En dag hos Tornedalsteatern

Den här helgen jubilerar20-åriga Tornedalsteatern och festligheterna pågår i Kiruna. Tidigare i veckanbesökte vi teaterns högkvarter i Pajala för ett prat med veteraner, nye teaterchefenoch repeterande kvinnor.

Den här helgen jubilerar
20-åriga Tornedalsteatern och festligheterna pågår i Kiruna. Tidigare i veckan
besökte vi teaterns högkvarter i Pajala för ett prat med veteraner, nye teaterchefen
och repeterande kvinnor.