Det var om den här enda dagen han skrev, 16 juni, annonsagenten Leopold Blooms liv i Dublin, från åtta på morgonen till sent på kvällen. Bloomsday kallad. Ett slags jubileum är det också eftersom året var 1904. Ingenting stort ska hända den dan, kanske är Paddy Dignams begravning och Mollys otrohet det mest dramatiska, men båda var ju planerade, i övrigt är det bara en massa mänskligt liv. Det levs och äts och dricks och snackas (snackas!), i badhus, barer, butiker, på gator och stränder. Och öppningen är hädiskt rolig, Buck Mulligan välsignar omgivningen med en rakskål med lödder där en spegel och en rakkniv ligger i kors: Introibo ad altare Dei. Vilket betyder ”Jag får gå in till Guds altare”.
Sådär fortsätter det, hans humor låter ingenting förbli ohädat, inte den irländska manligheten, inte den heliga nationen, minst av allt den heligare kyrkan, inte det klassiska arvet man behärskar så väl, den gaeliska identiteten, forntiden, allt åker ner i profaneringens begabbelse. Bloom håller sig tämligen nykter, Stephen Dedalus är mest spik full. Molly ligger i sin säng.
Det blev bokhandeln Shakespeare & Co i Paris som tillslut stod för tryckningen och hur länge boken var bannlyst på hemmaplan minns jag inte, explicita sexskildringar och byxorna nerdragna på katolska kyrkan och på nationella äran, nej då är inte Irland optimala publiceringsstället.
Romanen tog åtta år att skriva, 1921 var den färdig och bland det som ger starkast intryck är Joyces förmåga att förlöjliga samtid och samfällda missuppfattningar. Chauvinism, manlighetsdyrkan och tomt våld, formuleringar skapades under intryck av första världskrigets människoslakt . Och det där med orden – det är för deras skull man bör läsa Ulysses. James Joyce är, ifall ni frågar, en nästan överjordiskt skicklig författare. Jag har svårt att tänka mig en stil, en form, ett uttryck, ett ord som han inte behärskar. Han är litteraturhistoriens störste ordvrängare.
Hela Ulysses är ett förebud om vad som komma skall i 1900-talets litteratur. Joyce onödiggör hela såar av språkmaterialistisk dikt med sina ordlekar och ”stream of consciousness”, han uppfostrar Knausgård att korta ner sin version av livsstriden (Min kamp), han ligger innan trettiotalisternas psykoanalytiska djupdykningar, han är symbolist, realist, men aldrig moralist, han skrattar erfaret åt konkretisternas nonsenspoesi. Strindberg kunde skriva journalistiskt rappt innan Joyce, det är sant, men Joyce både konstruerar och dekonstruerar, till och med skriver han mat&nöje århundradet innan det blivit en landsplåga, den stekta njurens njutning!
Det säger sig självt att en sådan bok är prövande. Ingen normal läsare vräker i sig hela smörgåsbord, man måste välja sina rätter, sin läsning. Och finner då att språkets enorma vitalitet är njutbar. I lagom dagsdos.
Sedan kan Ulysses läsas symboliskt, det finns trots allt en äldre föregångare som heter Odysséen som utspelar sig runt hela kända världen medan Joyces version rör sig i centrala Dublin. Hela den värld som behövs. Och tar Penelope till sig friare så tar Molly till sig älskare medan Leopold seglar runt i småärenden, men någon hämnd tar han inte, han är ju inte Odysseus fast Irland kanske är Itaka och han återvänder till sin Penelope/Molly när dagen är slut.
De lärde skriver biblioteken fulla av lärdom om denna speglande dubbelhet, en modern myt om en antik myt. Sen kan man ju strunta i homerisk klassicism och läsa rakt av. Eller läsa Lagercrantz utmärkta bok ”Att finnas till”, om just denna bok Ulysses.
För den handlar ju om detta att finnas till, ingenting annat. Att famna livet i sin kosmiska omfattning, fångad i det lilla rummet av trivial vardagligheten, en citrontvål, en strandflört, en stekt njure. Människan, skriver Lagercrantz, är i Joyce bok ”även i ynklig gestalt en gud och en furste”. En dag, ett liv, en värld.
Vi nöjer oss där. I den rättvisa sammanfattningen. Av den anledningen bör man någon gång i livet läsa James Joyces Ulysses. Helst i den briljanta översättningen av Erik Andersson från 2012.