En centrifug av känslor

Mitt liv som tjock Av och med Lotti Törnros Regi, bearbetning, scenografi och kostym: Jojo Tuulikki Oinonen Föreställningen innehåller utdrag ur texter av: Anna Johansson, Susanna Román, Jojo Tuulikki Oinonen och Irvin D. Yalom Ljus: Emma Gästrin Ljud: Jon Manker Riksteatern Nolia city, Piteå På väg till Piteå och kvällens teaterföreställning hör jag ett hyllningsprogram på radio om poeten Artur Lundkvist. Författaren René Vázquez Diaz berättar om hur han som ung och Artur som gammal, umgåtts och talat om litteraturen, något jag nu inte minns, och om kvinnan. Givetvis talade de om kvinnan! Men inte bara män utan även kvinnor talar nog mest ?om kvinnan? och då som form. Hur vi ska se ut, hur vi ska vara, vad vi ska äta, hur vi behåller spänsten, hur vi förblir friska, hur vi ska älska. Hur vi i allt ska uppfylla normen fast, frisk och flottfri. Jäklar vad man får gno och hålla i sig, kontroll är ledordet. Men grejen är just att vi ständigt är granskade. Och att det är i henne, i kvinnan, lilla människan Jag med en massa oputsade känslor och önskningar ska passas in. Det funkar givetvis inte så bra. Därför skäms du så när hon ändå blir sjuk, är tjock, ledsen, grå. Det är ju ditt/hennes eget fel. I Piteå den där kvällen står en ensam skådespelare och upphovskvinna på scenen. Scenrummet är enkelt i beige och vitt. Också hon själv är klädd i beige-vitt. Det är egentligen bara ett långt brunt hår som ger rummet färg . Skådespelaren heter Lotti Törnros. Till sist fick hon nog av att hålla tankarna om varandet och granskandet djupt inom sig och gjorde det värsta; ställde sig på en teaterscen för att tala om sitt liv ? som tjock. Ja, hon ställde faktiskt sig själv där, i sin helt egna kropp med en stor rund mage, för att berätta om hur det är att inte kunna komma undan, att inte kunna dölja att man inte är ?kvinnan?. Det är en mycket grym föreställning. Törnros har faktiskt hela det uttryckslösa scenrummet, smart och begåvat skapat av Jojo Tuulikki Oinonen, mot sig. Men hon har gett sig den på att ta sig fram genom bilden av henne. Och i salongen hukar jag av att se hur den lilla Lotti förkrymps samtidigt som hon växer och blir äldre Av att se hur det storögda barnet av omgivningen tuktas till misslyckad kvinna. Ser hur vi hjälps åt att göra det. För föreställningen är också ett slags centrifug där det både går att känna igen utsattheten av att ständigt bli granskad, självgranskad och dömd ? och att vara den som brutalt uttalar sig enligt samtidens önskemål. Ställer krav på andras självkontroll. ?Inte underligt att ...?, konstaterar man med rädslan hängande över sig själv. I verkligheten har Törnros ett litet barn, Vilda. I slutet av Mitt liv som tjock säger hon till sin lilla: ?Jag vill skydda dina ögon genom att läka mina.? Jag undrar om det inte är det hon med sin utlämnande föreställning också gör med publikens. Fotnot: Mitt liv som tjock sattes först upp på Teater Scenario i Stockholm 2004 och har sedan hösten 2005 via Riksteatern turnerat i Sverige. I Norrbotten visas den också i Haparanda.

En centrifug av känslor

"Till sist fick hon nog av att hålla tankarna om varandet och granskandet djupt inom sig och gjorde det värsta; ställde sig på en teaterscen för att tala om sitt liv ? som tjock", skriver Norrbottens-Kurirens recensent Regine Nordström om Lotti Törnros och hennes pjäs Mitt liv som tjock.