Den senaste konserttrenden tycks vara att, rätt så konsekvent, starta respektive konsert 19.30 (eller 20.00) och att även lägga in en halvtimme eller 20 minuters paus efter omkring en timme.
Eftersom dagens pressläggningstider är som de är (tidiga) så tvingas man då lämna konserten senast 21.10, för att hinna få med en recension i morgondagens tidning.
I praktiken blir det då att man ofta tvingas avstå från större delen av andra akten. Som på tisdagskvällen, när Malena Ernman med Svenska stråkensemblen, basbarytonen Markus Schwartz och gitarristen Mats Bergström konserterade i Kulturens hus, med en bukett jultriumfer inför en publikt överfull största salen.
Inomhus var det alltså gedigen julstämning, medan det utomhus regnade i plusgrader och var som en sämre höst- eller mörk vårkväll.
Malena Ernman vet mycket väl hur en julslipsten ska dras och kryddade sina traditionella julsånger, välvalda operanummer och diverse favoritstycken med en förlösande respektlös humor.
Hon valde att börja med Py Bäckmans Koppången, gick via Sibelius Julvisa och Arvo Pärts Summa mot en närmast ciselerat vacker Stilla natt och Jul, jul strålande jul.
Hon avlöstes på scenen av maken Svante Thunberg, som på ett vinterstormsliknande och garanterat suggestivt sätt levandegjorde samtliga verser av Viktor Rydbergs Tomten (ett av kvällens finaste moment) och passade även in lämpliga extrakt ur Bellinis opera Norma samt ur Mozarts Don Giovanni.
Det var första akten. Andra akten öppnades med en bugning mot helgonet Lucia och så var det ju en evig tur att man hann avnjuta det svindlande cellistsolo som Johanna Sjunnesson så enormt inlevelsefullt bjöd på och oantastligt levererade i Saint-Saens Le Cygne -Svanen. Kvällens näst finaste moment.
Lina Sandells andaksfulla psalm Bred dina vida vingar har jag alltför många begravningsminnen från, så även om den är fin avbröt jag där och rullade bort och missade resten. Dessvärre. Men så är det bara ibland i den här branschen.