En bra kväll för Luleåmusiken

För tredje året i rad anordnades Shout out night i fredags, en spelning av, för och med ungdomar. Överhuvudtaget brukar sådana här tillställningar vara rockdominerade. Det svider oftast lite i ett hjärta som slår för pop. Därför blir jag lite glad när Luleåpopen också representeras den här kvällen, av Pink Horses och Hamngatan, medan 1st Liberation och nämnda Rewind står för rocken. Pink Horses ser snygga ut, fem grabbar och en brud starka, och med renodlad pop utgör de en okej mjukstart på kvällen, även om de inte riktigt lyckas fylla sitt halvtimmeslånga set. Näst på tur Hamngatan, och var inte Lilla Salen redan fullare än den brukar vara så blir den det definitivt nu; Hamngatan verkar på förhållandevis kort tid ha byggt upp en hyfsad fanbase. Inte för att jag är så förvånad; det är skrikig indie och medvetna rockposer, samt mellansnack som gjort dem vida beryktade. Nytt för kvällen är ett par låtar på svenska som jag bestämmer mig för att tycka om. Tyvärr töms salen på lite för mycket folk när Hamngatans sista toner klingat ut, och Rewind och 1st Liberation får nöja sig med en något reducerad publikskara. Rewind, initiativtagarna till den första Shout Out Nighten, satsar ändå för fullt och sparar inte på attityden i sitt Sahara Hotnights-doftande sound men däremot på mellansnacket: innan deras 40 scenminuter är slut har de hunnit med hela elva låtar. Sista bandet, 1st Liberation, är de där långhåriga gammaldags rockkillarna jag brukar vara rätt trött på, men de är onekligen duktiga och lyckas imponera på det där pophjärtat i alla fall. Sammantaget är Shout Out Night en bra kväll för Luleåmusiken. Lagom publik, lagombra band och en lagom varm känsla i magen då jag lämnar Kultan med vetskapen om att det faktiskt finns både en hel del musiktalanger och en del unga arrangörer som gör ett viktigt jobb. Och, oavsett vad jag skrivit i tidigare krönikor, en hel del publik.