En bok som fyller många behov

Peter Englund, akademiens ständige sekreterare, lyfte på årets bokmässa i Göteborg fram ett uttryck för böcker som inte strävar efter att nå massorna utan har en liten, kanske till och med bestämd, publik. Han kallade det för behovstryck. Det är ett bra ord och jag kommer att tänka på det under läsningen av Yvonne Blombäcks debutbok Hej Hallå för testartanken. Under många år har hon arbetat som förskolelärare i Norrbotten och antagligen läst massor av böcker högt; vet vad som finns och vad hon saknat. Hennes egen är dessutom en kapitelbok om ett yngre barn, något som ofta just efterfrågas för högläsning på förskolor och där utbudet är litet. Kanske är det därför Hej Hallå för testartanken handlar om sexårige Anton. En dag, när han räddar en hund från att bli överkörd, väcks den där testartanken i honom. Det är mamma taxichauffören som sår fröet, att man kan allt man vill. Det visar sig att hon har rätt. Anton spelar gitarr så att alla dagiskompisar jublar, klickar lite på datorn och hjälper pappa att nå banken, upptäcker felet så att man kan få upp avloppet på dagiset och så vidare. En finess i det hela är att en vuxen läsare förstår att det Anton gör lätt kan upplevas som jobbigt - för vuxna. Den episodiska formen, korta avslutade scener som kan skapa långa tidsmässiga hopp i berättelsen, gör den svår att läsa själv för ett yngre barn men fungerar för högläsning. Till detta bidrar också Blombäcks ovanliga sätt att använda skiljetecken; ofta traditionellt, men särskilt när Anton talar eller tänker, vilket han gör med pratminus, ligger texten närmare ett talat manus. Det senare är faktiskt lite krångligt att komma in i. Här hade en utomstående och rutinerad redaktör, precis som Yvonne Blombäck valt att låta Peter Sundström från Black Island Books formge boken, varit bra att konsultera när hon nu ger ut den på eget förlag. Sundströms hand syns till exempel vad gäller illustrationerna som han inramat kapitlen med. Det är scenografen Mona Blombäcks teckningar, förmodligen i akvarell men tryckta i svartvitt. Traditionellt beskrivande fungerar de bra i sammanhanget. Tyvärr innebär formen att man inte kommer Anton särskilt nära, utan ser utifrån. Yvonne Blombäck har dock samtidigt en annan ambition och hade nog, återigen i samarbete med en redaktör, kunnat nå ända fram. Redan nu är det bokens finaste och mest engagerande del. Den räddade hunden i inledningen är nämligen inte bara en episod utan ett anslag till en genomgående berättelse om Antons längtan efter och goda hand med djur. Trots sin låga ålder får han också på slutet köpa sig två valpar. De har han tänkt, precis som mostern gör, köra slädhund med. Och där syns ett annat behov som Hej hallå för testartanken kan fylla. Slädhundstävlingar är vanligare i norr. Där bor Anton, därför blir det vanligt och spännande samtidigt. Något för vissa att känna igen sig i.