En bok som får oss att titta upp

Marie Rådbo, astronom och författare till många populärvetenskapliga böcker för barn och för vuxna, ansluter sig till den astronomiska traditionen där fascinationen för det okända kombineras med behovet att söka efter rationella förklaringar. Vi vet i dag ingenting om sekunden innan universum skapades, men mycket om de efterföljande 14 miljarder åren. Och trots att 90 procent av all forskning i världshistorien pågår just nu, syns den inte. Sällan på löpsedlarna i alla fall. Marie Rådbo breddar begreppen kultur och bildning och fräser till mot "finkulturen" som inte har någon naturvetenskaplig kanon. Ögon känsliga för stjärnor är en personlig och tänkvärd essä om hur det är att vara människa i kosmos, i ett universum där knappt fyra procent sänder ut ljus och resten, 96 procent, är mörker. Med Big Bang skapades tid och rum, men det var knappast någon explosion. Termen myntades i ett radioprogram 1950 av astronomen Fred Hoyle som gjorde narr av den teori han inte själv trodde på. Rådbo tycker att "Teorin om universums expansion" hade varit bättre. Och inte handlar vetenskap om tro, men när det rör kosmologi finns ingenting att jämföra med. Det finns bara ett universum och vetenskap är egentligen ett dumt ord, när det handlar "om allt det vi inte vet - intevetenskap". Mörk energi är en del av universums mörker och mörk materia är osynlig: "Vi har aldrig varit så medvetna om hur lite vi vet". Lite märkligt är det då att så många förnekar detta, inte minst i USA där mycket av den kosmologiska forskningen har sitt centrum. Ett moraliskt neutralt universum tycks skrämma. Författaren Peter Nilsson ställde frågan: hur länge har det funnits varelser med öron att höra med? Var i evolutionens långa historia blev ljud en del av verkligheten och var börjar ljuden bli musik? Också Marie Rådbo resonerar om samband mellan universum och musiken. "Det finns 88 officiella stjärnbilder, lika många som tangenterna på ett piano", och kanske är rytmerna (människan är det enda djur som kan hålla takten) länken mellan oss, musiken och universum. Och matematiken. Hur skulle vi kommunicera om vi fick kontakt med en medveten civilisation därute, frågar hon? Ett enda tänkbart svar finns - universums eget - matematiken. Marie Rådbo berättar om mycket som en vanlig lekman inte haft en aning om, till exempel att det på Merkurius finns en krater uppkallad efter Strindberg och att för två år sedan namngav hon själv en krater på Venus, "Lindgren Patera", efter Astrid Lindgren. Hon får oss att ändra invanda föreställningar och titta ner, eller upp, i okända bråddjup: tänk om Tellus varit täckt av moln. Då hade vi aldrig kunnat se ut i universum och inte haft incitament att vare sig mäta tiden eller navigera med hjälp av stjärnor. Astronomer hade varit överflödiga.