I Peo Rasks nya diktsamling Hotel Citalopram får vi följa författarens vandringar, med markörer från Luleås ödsliga gator men ännu mer till hotellrum i Sverige och världen. Hotellrummet, det lyxiga eller sjaskiga - fungerar som en bra bild för den som är på flykt, från sig själv eller till sig själv.
Det anonyma hotellrummet ger plats för eftertanke, sortering, blir till ett andningshåll, ett ställe att vila ut och bearbeta det svåra. Eller helt enkelt ett sätt att komma bort. Gräset kanske inte är grönare på främmande platser, men absolut annorlunda.
Rakt på sak handlar boken om depressionens kraft och det är en vandring längs minerad mark. Själen är förvirrad och det finns alltid den sista utvägen, den som allt Citalopram i världen inte kan rå på.
I Peo Rasks version rymmer dock även de mörkaste tankarna ett litet hopp. Det finns en stillsam humor, en sorts kartbok för att ta sig ur depressionen, som gör att åtminstone jag kan ta till mig det svåra och samtidigt tro på att livet trots allt är att föredra än motsatsen.
Psykisk ohälsa, kallar vi väl fenomenet, på officiell svenska. Ett tillstånd som rymmer mycket och som drabbar oerhört många människor. Att leva är att gå på lina och hur skickliga är vi egentligen på det?
Inte särskilt och det borde inte ses som ett misslyckande att någon gång tappa taget.
Jag gillar verkligen de här dikterna och detta trots att de saknar mycket av det jag personligen vill ha ut av dikter. Den där känslan av förvåning, att lyftas upp till nya dimensioner, att helt enkelt bli en bättre människa.
Jag tar nämligen till mig den hoppfulla känslan. Ja, livet kan vara ett helvete i otaliga versioner, men när en av Peo Rasks dikter innehåller följande vers, får det mig att tro på hoppet:
Höst nalkas
ska vi vika oss tillsammans
bilda liggunderlag för snön
ge upp i tid av att ge upp
men just denna dag,
i denna hösteld
ger jag mig själv respit