En bok om konst och demokrati

Revolutionens nycker kastade omkull alla mina idéer, klagade den franske målaren David under revolutionsåret 1789. Hans stora duk Eden i bollhuset ville inte bli klar. Folket ville sig inte riktigt, endast fyra huvuden målades färdiga, resten av folket blev en samling bläck- och kritstreck. Några individer, men inget folk, ingen massa. Problemet kunde stå som ledstjärna för Stefan Jonssons elegant utförda studie av tre revolutioner 1789?1889?1989. Vad är detta folk för slag? Vad har det för sig i historien, hur låter det sig definieras? Den konservative Burke talade om ?den svinaktiga mängden? för att markera sitt avståndstagande från franska revolutionen. Dock var han den förste som försökte förstå fenomenet, tidigare var ?massan? ingen politisk realitet. Tre konstverk är pelarna i Jonssons genomgång, Davids aldrig fullbordade Eden i bollhuset (1791), James Ensors Kristi inträde i Bryssel 1889 (1888) och Alfredo Jaars installation De älskade den så mycket, revolutionen (1989). Ett skickligt grepp, Jonsson svänger lärdomspendeln över stora delar av europeisk, politisk diskussion ända från upplysningen till vår egen tid. Kanske var också störtande av öststatskommunismen det senaste exemplet på upplysningstidens revolutionära kraft. ?Det är vi som är folket?påpekade ju de östtyska demonstranterna mot sin folkstat. Massan är nästan folket, men farligare, mer oberäknelig, ungefär som mobben. Franska författare som Hugo såg det vildsinta och otämjda i massans aktioner, sympatisk bara ibland, opålitlig för det mesta. 1900-talets massa är ett begrepp som ibland är besläktad med den ?ondska? som för närvarande president Bush bekämpar, någonting förfärligt, överallt närvarande och synnerligen lömskt. Men inställningen formerades redan 1850 i Frankrikes nationalförsamling, när Adolphe Thiers förklarade att rösträtten måste inskränkas för att skydda folket mot massan, la multitude. Under nyliberalismens mest virulenta tid yrkade ingen på inskränkningar av rösträtten, men dagligen yrkades på inskränkningar av sådant som skulle ?skyddas? mot politiken, ekonomin först och främst. Själva politiken, inte rösten, skulle skäras ned. Ekonomin, där massan sliter, skulle skyddas mot skadligt massinflytande. Och i dagarna stiftas lagar som sägs skydda demokratin genom att delvis avskaffa den. Sådana som Patriot Act i USA eller Tony Blairs nya terroristlagar. Men ingen, utom Stefan Jonsson, erinrar sig Tingstens varning om att den som agerar för undantagstillstånd tagit första steget mot att likvidera hela demokratin. Folket och massan är ett fortsatt problem, ett uttalat problem särkilt för de förlorande sidorna i EU:s senare folkomröstningar. Ett annat folk hade givit ett annat resultat, allrahelst i Frankrike. Massan gjorde entré igen och ställde den politiska eliten utanför spelplanen, de senares besvikelse över folkens oförstånd var direktsänd och oförställd. Den demokratiska apparaten är en skevande byggnad i Europa och så kommer massan och knuffar till den. Som historisk exposé över själva problemet är Jonssons bok beläst och brännande. Skarpast kanske han uttrycker det i efterordet: ?Att massorna dyker upp i litteraturen, konsten och kulturdebatten är i mina ögon ett tecken på att samhällets representationssystem vacklar?. Troligen så, troligen var det just det man såg i de franska politikernas bittra mungipor här om sistens.

En bok om konst och demokrati

Stefan JonssonTre revolutioner. En kort historia om folketNorstedts

Stefan Jonsson
Tre revolutioner. En kort historia om folket
Norstedts