Det är ram berättelsen i Pascale Vallin Johanssons ungdomsroman Dömd, som utgör första boken i Amargitrilogin. Det sumeriska ordet amargi är det första ordet man känner till för frihet, och det är kampen för frihet som är temat i boken med kampen mellan ont och gott med starkt rättvisepatos som grundraster. Barnen Lo, Amir och Vidar har nämligen ett gemensamt. Deras mödrar är dömda för mord och de är alla övertygade om att deras mammor är oskyldiga. En övertygelse som kommer att sammansvetsa dem mer och som sedermera blir till en uppgift. De ska bevisa deras oskuld och hitta de riktiga mördarna.
Vallin Johansson har inom realismens ramar också slängt in en del magi, gudstro och gudsfruktan i sin berättelse om barnens vedermödor i Himmelsfrid, där beröm genast förvandlas till skuldbeläggning eller ren bestraffning. En uppfostringsmetod som också skapar osäkerhet hos de tre barnen. Kan de verkligen lita på varandra?
Det är med andra ord eländigt, eländigare och eländigast. Och trots att läsaren på ett tidigt stadium förstår att barnen har särskilda begåvningar och med dem, en mycket speciell uppgift på ett övergripande plan, saknar denna berättelse drivkraften att helt fånga sin läsare. De magiska inslagen som har, och uppenbarligen kommer att ha än mer betydelse i berättelsen följande delar, känns också märkligt tillrättalagda. Detsamma gäller referenserna till andra författarskap som C.S Lewis böcker om landet Naria samt Astrid Lindgrens underbara berättelse Bröderna Leijonhjärta.
Det blir helt enkelt en för lång transportsträcka fram till den berättelse som ska ta vid i del två och tre av berättelsen om Lo, Amir och Vidar och deras framtida uppgift. Troligen hade en bok för denna berättelse varit nog i stället för att skapa en trilogi.