Redan titeln på Stefan Gurts bok Så dödar vi en människa (inspirerad av Primo Levis bok om Auschwitz) ställer obekväma frågor och det blir inte lättare att reda ut dem under läsningen. Det kanske beror på att boken genremässigt är en blandning av memoar och indignationsreportage.
Det är svårt att mot någons vilja, hur dement den personen än är, besluta om institutionsboende. När Stefan Gurts pappa till slut tas in på ett tillfälligt boende för dementa, 85 år gammal, är han trött "nästan bortdomnad" och somnar mitt i sonens frågor. Men sonen gör allt för att aktivera sin pappa, drar med honom till allrum och tevetittande och blir irriterad på de andra dementa där som stökar runt och stör pappan.
Memoardelen är uppriktigt självgranskande om än något trivial då det inte framgår vems behov det är som står i förgrunden. Och upplägget är länge förvirrande. Överraskningsmomentet, att pappan medicineras med opiater mot depression utan familjens kännedom, får vi veta först i slutet av boken. S G:s panik när pappan somnar är alltså rädsla för att pappan håller på att dö. Upprördheten över opiaterna är begriplig men redan innan pappan ens är i närheten av att bli synligt dement har han sedan åratal medicinerat. Intresserade sig familjen på det stadiet för medicinerna och deras eventuella biverkningar? Med tanke på att S G säger sig ha svårt att förstå män som jobbar inom vårdyrken, kanske det inte var så intressant. När han nu känslomässigt engagerar sig i pappans åldrande är det - som för så många av oss - redan kvart i tolv när samvetet gör sig påmint. Trots att människor har ringt femtioelva gånger och berättat att pappan gått vilse, ramlat i rulltrappan och åkt i fel riktning med tåget, ringer ingen varningsklocka. Inte heller tar S G reda på vad som kännetecknar diagnosen Alzheimers. Men han vet att personalen på avdelningen "gjorde likadant med alla där, sövde ner dem, försäkrade sig om att de skulle vara fogliga". Hur vet han det?
Den svenska medellivslängden för män är numera cirka 80 år och för kvinnor 83 år. För ett civiliserat samhälle är det självklart att dementa ska tas om hand på ett humant sätt. Den viktiga frågan bör vara: Vem ska ta hand om den som går vilse, som får omotiverade vredesutbrott, som skriker, kissar på sig, inte känner igen sina närmaste, som vägrar äta, som nattvandrar? Om vi ska tro Stefan Gurt så beror svensk demens i hög grad på de gamlas ensamhet. Hustrun Lis mamma får en förstklassig demensvård i Kina (kan det bero på att hon varit professor på institutionen?) och får sällskap med många inom familjen. Men är det fruktbart att jämföra Kina! med Sveriges i jämförelse extremt glesbefolkade land? Hela Sveriges befolkning skulle i så fall på ett eller annat sätt vara engagerad i att ta hand om åldriga människor. Den kinesiska medellivslängden år 1994 var för män 68 år och för kvinnor 71,8. Har S G undersökt vid vilken ålder som merparten av demenssjukdomarna debuterar?
Civilisationskritiken mynnar ut i mycken handfallenhet och önsketänkande och det stämmer inte heller att pappan bodde på ett Carema-drivet demensboende, som S G skriver. Han har skrivit fel där.
Svårigheten i mötet med det konkreta, döden, är att acceptera ödet att vi alla ska dö. Kanske till och med dementa. Åldringsvården ska kontrolleras, men vi är alla inblandade och måste också ställa oss frågan hur vill vi bli kontrollerade.