En bok att ha tråkigt i

Häri ligger kanske också det litet sorgliga med svensk novellkonst när den är som mest ekande tom. Antingen odlas en närmast socialrealistisk linje ? med tillhörande skolgårdsskildringar, småstadsfik och alltför blöta kräftskivor ? eller så vill man nå bortom det svenskt inrutade, och strövar vilse i en flärdfullt kontinental vurm man inte riktigt har täckning för. För att hårdra det hela. I båda fallen lyser den inre gestaltningen med sin frånvaro. Konflikter, kontraster, rörelse, nyansering, undertext, elegans, hallå? Som läsare har man svårt att förstå varför man ska engagera sig i dessa gestalter när författaren själv inte tycks hysa något verkligt intresse för dem. Det gäller inte minst de personer man får stifta bekantskap med i Den andra himlen. Ibland skymtar de till och får liv och en gnutta färg på kinderna, men oftare vänder de sig bort och blir oåtkomliga textskapelser, konstruerade intill det sterilas gräns. Oline Stig skriver en prosa som är så oklanderligt fläckfri att det i sig måste sägas vara en prestation. Miljöbeskrivningar passas in mot dialogsjok som följs av en reflektion som binds ihop till ett perfekt paket med en liten knorr i slutet av varje novell. Präktigt och stillsamt viljelöst löper språket genom boken. Det är en bok att ha det tråkigt i, och när man tänker på hur naturkraftsomvälvande en litterär text som bäst kan vara ? då undrar man stilla över motiven för att skriva en bok som denna.