En blivande klassiker

Det här är bara för mycket, tänker jag. 500 tättskrivna sidor, 1.100 bilder och en vikt på fyra kilo. Till och med jag som är en fotografisk nörd blev trött bara av att hålla boken i handen. Är det någon som orkar med ett verk av den här magnituden? Men det var bara att ta tjuren vid hornen eller kameran vid remmen och börja från början. Ursprungsidén, att varje år skulle ta ett uppslag, fick ganska snart revideras. Högarna med insamlat material växte för varje år som skulle avhandlas. Det som egentligen skulle ta två år blev till slut 13 år och kriserna var många på vägen. Orken höll på att ta slut, likaså pengarna. För att det överhuvudtaget skulle bli en bok bestämde man sig att dra ett streck vid 1974. 80 år i stället för 100. Man kan säga att det bidde bara en tumme - men vilken tumme. År efter år avhandlas i kronologisk ordning på mellan två och 28 sidor. Texten består av notiser av olika längd och karaktär. Högt blandas med lågt och långt blandas med kort. Kuriosa delar utrymme med mer seriösa utläggningar om tekniska landvinningar, fotografpresentationer och debatter. Bildmaterialet är rikt och varierat: affischer, vykort, skämtteckningar, konstfotografi, annonser, reklambilder med mera. Eftersom produktionen tog så lång tid har de tekniska utmaningarna varit stora. Under dessa 13 år har fotografin övergått från analog till digital och även trycktekniken har utvecklats i samma takt. Boken är tryckt vid olika tillfällen i olika produktionsprocesser och på olika papper. Under arbetet med boken har också ett helt nytt medium tagit form - internet. Hade det överhuvudtaget blivit en bok om projektet sjösatts i dag? Bokens överflöd gör det svårt att veta var man ska börja. Det blir omöjligt att läsa den från pärm till pärm utan att drabbas av "paltschwimmen". Det gäller att ta det lugnt och ta för sig lite här och var. En linjär läsning är inte att tänka på. Bilder och texter ligger inte alltid synkront i boken. Vill man följa en speciell fotograf kan man få leta på flera ställen. Sune Jonsson hittar man på 63 olika sidor. När den fotografiska tekniken var 56 år gammal 1895 bildades SFF som en organisation för landets yrkesfotografer. När året var slut hade förbundet 76 medlemmar varav tio var kvinnor. Redan då var upphovsrätten ett ämne på agendan och man krävde att fotografens namn skulle finnas i anknytning till bilden. Foto-konstdebatten går vidare och har väl egentligen inte avstannat ännu i denna dag. En av fotohistoriens viktigaste utställningar, The Family of Man, öppnar 1955 på Museum of Modern art i New York. Budskapet är fred, frihet och alla människors lika värde. Utställningen kommer under tio år att ses av nio mijoner människor. Samma år skriver tidningen Foto en artikel om Beata Bergström som var teater- och balettfotograf. De ser henne som ett undantag och skriver: "Det är inte så vanligt att kvinnliga fotografer ägnar sig åt aktuella reportage. De föredrar i allmänhet att vara inomhus och arbeta under mindre ansträngande förhållanden än vad reportagefotografering kan erbjuda." Detta år lanseras också den film som kommer att bli den mest använda av alla svartvita filmer, nämligen Tri-X. Jag skulle tro att det är den film som sist kommer att försvinna från marknaden. Ett av bokens längsta kapitel tillägnas året 1968. En het debatt om den fria fotografin kontra den kommersiella bryter ut. Hela recensionen skulle kunna fyllas med intressanta citat som får en att häpna och ibland undra om tiden har stått still. Några ord om den lokala anknytningen: Av Norrbottens 14 kommuner finns nio nämnda. Några norrbottningar som finns med är Borg Mesch, som en av svensk fotohistorias största, Börje Rönnberg, Torbjörn Lövgren med sina norrskensbilder, Hjalmar Mesch, Gunnar Bergbom, Tommy Tommie kring bildgrupperna Opus och Bildaktivisterna. Jag måste erkänna att jag inte har läst allt och kommer kanske inte att göra det heller. Men i det lilla har jag redan lärt mig vad en fotogrammetrisk molnekvatorial är och hur ett rytmogram ser ut, dessutom har jag återupptäckt både fotografier och fotografer som har legat i glömskans byrålåda, och mer har jag att se fram emot. Detta är första delen i vad som kommer att bli en klassiker inom svensk fotoboksutgivning. Jag hoppas verkligen att vi inte behöver vänta 13 år på del två.

En blivande klassiker

Inför sitt 100-årsjubileum 1995 bestämde Svenska Fotografers Förbund (SFF) att göra en bok som speglade svenskt fotografi under dessa 100 år. Därav namnet Centennium. Titeln kom att bli något missvisande eftersom boken slutar 1974.