En blivande klassiker i svensk poesi?

Ann Jäderlunds nya bok har en ovanligt lång titel, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. Den är häftad och visar ett anspråkslöst yttre, ingen bild på det ljusgrå omslaget, ett par diktrader i guld pryder baksidan. Men bokens inre är som en skimrande iris. Med sina nästan 200 sidor är detta hennes största diktsamling hittills. De enskilda dikterna är inte långa, ofta bara 5-6 rader, men orden är tätt och mångtydigt vävda. Det här är en bok som räcker länge. Titeln leder tankarna till Bibeln, till Markus åttonde kapitel. Jesus undervisar lärjungarna och frågar: "Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon får betala med sitt liv? Med vad ska hon köpa tillbaka sitt liv?". Jäderlunds bok ställer många liknande frågor, frågor om existensen. Vad är det att leva? Hur är det att dö? Varför är vi inte i Paradiset? Hur når man utanför kroppens fängelse? Säkra svar finns givetvis inte. Och Guds ansikte får inte människan se. Jäderlund för också en dialog med Wittgenstein och hans berömda sats "Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga": "Det är ett sätt att tala om något som det egentligen inte går att tala om? Som en skimrande iris? Narkotiskt in i själva blicken. Som dränker den också i höljen. Omgärdar den med hallucinatorisk närvaro. Klarhet. Alla be- märkelser för- görande eller förgjorda i dödligt sken." Kanske är den dikten en poetik. Poeten måste ta vid där filosofen tystnar. Med hjälp av intuition och språkbegåvning kan diktaren skapa meningsfulla texter som kompletterar vetenskapens beskrivning av världen. Ann Jäderlund når bortom logiken, hennes dikter är oftast omöjliga att översätta till handfast konkret mening. Och varför ska man göra det, varför måste man "begripa" dikter? Den som vill ha tydligare utsagor, kan söka tröst i all förträfflig facklitteratur. Man kan till exempel läsa krönikören Froissarts beskrivning av de lidanden som drabbade invånarna i Calais under hundraårskriget, när staden belägrades på 1340-talet av engelsmännen. Den grymme Edward III krävde att sex förnäma borgare skulle överlämna stadens nycklar och offra sina liv för att befolkningen skulle få överleva. Men tycker man om poesi, bör man också läsa Jäderlunds Calaissvit i årets bok, där hon lever sig in i de sex männens öde och gör dem till våra likar. Vi är alla dömda att dö. Här och var tröstar Jäderlund sig själv och läsaren. "Det finns inget/riktigt riktigt djup/ i det onda", slutar en underbar dikt, vari diktjaget intalar sig själv att fyllas med mod. Och vardagliga scenerier kan hon förvandla till pregnanta bilder och magisk ordmusik: "Nere vid fönsterblecket. Kom en rödbrun krans och skata. Nyponkvist med tunna hål. Rödbruna krans och skata. Nyponkvist med tunna hål. Ni ska vara i mitt minne." Det är omöjligt att sia om vilka böcker som överlever. De flesta försvinner spårlöst. Jag tror emellertid att Jäderlunds bok kan bli en klassiker i svensk poesi. Men läs den redan nu för säkerhets skull!