En blick svår att glömma
Har man mött hennes blick är det oändligt svårt att inte minnas den. Men kvinnan på bilden är död sedan många år. Hon hette Helene Schjerfbeck och var konstnär med självporträttet som främsta signum. Bara Rembrandt ska ha målat fler.
Foto:
Den första upplagan är från 1987, samma år som Holger, tillsammans med chefen för Waldemarsudde, kunde öppna den första separatutställningen med Schjerfbecks arbeten i Sverige sedan 1937. I går besökte Lena Holger Konsthallen i Luleå. Det visar sig att Schjerfbeck är känd i stan. Publiken fyller rummet. Helene Schjerfbeck, född 1862, tillhör både det sena 1800-talet och dess naturalism och symbolism - och 1900-talets modernister. Men mest av allt kom hon att bli sin egen. Kanske är det därför hon känns så aktuell. Som om hon i sitt måleri förebådade den konst vi idag mest förknippar med performance art där konstnären använder sig själv, utsätter sig och är verket. Enbart ansiktet
Schjerfbeck ägnade dock enbart sitt ansikte stort intresse, men inte för att göra likt utan som ett motiv lika tillåtet att reducera och bearbeta som vilket annat. I bilderna möter vi inträngande blickar, ögon som skelar något; ett stort utan pupill, ett klart öga med den svarta pricken. Den sista sviten är målad fram till 1945, ett år före hennes död 1946. Det visar ett ansikte i upplösning, visar livets strävhet. Ett ord som jag hittar i en bok av Elena Ahtola-Moorhouse om just porträtten, och som känns väl valt. Konstnären hade nu den strålande turen att födas i Finland och i en borgerlig familj. Bara 11 år gammal började hon i Finska konstföreningens målarskola i Helsingfors som redan 1846 tog emot både män och kvinnor. Mindre lyckosam var den olycka som gjorde henne låghalt och tvingade till en stillsam barndom. Därtill får man lägga faderns konkurs och sedan död. Inte nationalromantisk
Tack vare stipendier kunde hon dock gå vidare och kom att verka i konstnärliga sammanhang under 1800- talets slut ute i Europa. Motiven från epoken är skiftande: landskap, stilleben, människor. Men när Finland bjuder det ryska kejsardömet motstånd vid förra sekelskiftet isoleras Schjerfbeck, hon vill inte måla nationalromantiska motiv. Hon lämnade också konstkretsarna på hemmaplan, slutade med sina resor och levde i 15 år utanför storstäderna. Bosatt i Hyvinge utanför Helsingfors fortsatte dock sökande och arbetet, ofta under små omständigheter och sjukdom. Först 1917 har Helene Schjerfbeck sin första separatutställning i Finland. Utlämnande
I början av 2000-talet sker mitt första möte med henne i Nationalmuseums stora utställning av västerländska porträtt. Där var Schjerfbeck representerad med tre självporträtt, ett ungt. Jag blev länge stående framför utmejslandet, de allt skarpare dragen, de alltmer bottenlösa ögonen och det utlämnande i målningarna. Visserligen finns det nu alltid ett mod i att låta sig avbildas, att låta en annan ta ens ansikte. Men det Schjerfbeck gör är möjligen än modigare; att lämna ut sig själv till en konstnär som utan nåd och utan hänsyn till motivet söker svar på det vi inte kan förstå. Livet.
Så jobbar vi med nyheter