I 86 år fanns en myndighet som styrde många samers tillvaro gällande allt från renskötsel till motboksansökningar. Den hette Lappväsendet. Historikern Patrik Lantto vid Vaartoe - Centrum för samisk forskning i Umeå - har rannsakat ett arkivmaterial från tre läns lappfögderi och utifrån det skrivit en 400
sidor lång bok om en institutionaliserad del av Sveriges koloniala historia.
- När jag skrev min avhandling om samerörelsen under första halvan av 1900-talet stötte jag ofta på Lappväsendet som motpart till samerörelsen. Och eftersom det inte fanns något sammanhållet skrivet om Lappväsendet tänkte jag att jag skulle göra det. Jag har gått igenom ett material från Norrbotten, Västerbotten och Jämtland, alltså de län som hade lappfogdar, och det tog över sju år att få boken färdig, berättar Patrik Lantto.
Han har sina rötter i Ullatti utanför Gällivare, men har så vitt han vet inget samiskt påbrå själv. Hans val av forskningsfokus gjorde egentligen institutionen på universitetet åt honom, men han har, säger han, aldrig beklagat det. I stället visade sig den framväxande samiska organiserade rörelsen vara ett intressant område. Och motparten Lappväsendet var inte en mindre intressant del av Sveriges samepolitiska historia.
Fristående myndighet
Vad var då Lappväsendet? Jo, det var en fristående myndighet inom länsstyrelserna som fanns mellan 1886 och 1971. En myndighet som kunde både påverka politiken uppåt, och styra politikens tillämpning neråt. Myndighetens uppgift var tydlig: Den skulle utöva kontroll över samerna.
- Framför allt rennäringen skulle kontrolleras. Lappväsendet bidrog också till att konservera samepolitiken enligt lapp ska vara lapp-modellen och att slå fast att bara renskötande samer var riktiga samer, säger Patrik Lantto.
Berättelserna om Lappväsendets högsta tjänstemän, lappfogdarna, är många. Deras närvaro lever fortfarande i minnet hos äldre renskötande samer. Ändå menar Patrik Lantto att de flesta i dag nog inte känner till vilket stort inflytande lappfogdarna hade på enskilda människors vardagsliv.
- Det handlade om allt från att besluta i motboksansökningar och socialbidrag - tidigare fattigvårdsstöd - till sånt som rörde renskötseln. Men utöver det som finns på papper fanns också en daglig interaktion mellan Lappväsendets tjänstemän och samerna. Den kan nog ha påverkat människor nog så mycket. Det här var en kolonial institution med ett totalt sett ganska litet antal människor som påverkade mångas liv.
Internationellt sammanhang
I sin bok sätter Patrik Lantto också in Lappväsendet i ett internationellt sammanhang. Att ha ett system för att kontrollera urfolk har inte varit något för Sverige unikt, men det finns sådant som utmärker den svenska modellen.
- Viljan att bevara samerna som renskötare är unik. Över allt annars handlar det om assimilation. Till exempel den norska samepolitiken har varit starkt assimilatorisk. Men man ska ju ha klart för sig att det handlade om att bevara den samiska kulturen utifrån svenska premisser.
Något som förvånade Patrik Lantto var att begreppet ras mycket sällan eller aldrig användes inom Lappväsendet och inte heller särskilt ofta av länsstyrelserna. Det ska dock, understryker Patrik Lantto, inte tolkas som att Lappväsendet och samepolitiken inte vilade på rasistisk grund.
- Helt uppenbart bygger samepolitiken och Lappväsendets tillämpning av den på fördomar och en i grunden rasistisk inställning. Men själva begreppet "ras" förekommer inte, och det förvånar mig lite. Jag har svårt att förklara varför det är så.
Bytte retorik
Lappväsendet var en viktig aktör i lapp-ska-vara-lapp-politiken och spelade en viktig roll för att skilja renskötande samer från andra samer. Det var uppenbarligen en politik som lyckades. Patrik Lantto konstaterar dock att samerna ifrågasatte politiken från början, och ville tala om alla samer som en etnisk grupp, inte bara renskötare. Men den strategin funkade inte. Det gick inte att nå fram till makthavarna med det synsättet. Därför bytte de samiska ledarna retorik, och också de kom att utgå från renskötseln i sin kamp. En bild framträder av att de samiska ledarna själva hade en roll i att synen på samer som renskötare på fjället blev etablerad, också bland samerna själva.
- Ja, både Torkel Tomasson och Gustav Park valde under 1920- och 1930-talen att utgå från rennäringens behov. Även om jag inte tror att de då insåg hur djupgående konsekvenser detta skulle få, så får man nog säga att de på det viset bidrog till uppdelningen av det samiska folket.
I början av Lappväsendets existens skriver lappfogdarna själva att det fanns ett förtroende bland samerna gentemot myndigheten. Patrik Lantto konstaterar att det finns väldigt lite skrivet i den vägen av samerna själva, men han uppfattar inte att det egentligen handlade om varken förtroende eller respekt för Lappväsendet.
- Jag uppfattar det snarare som en underordning, något som man fick finna sig i. Och jag tror framför allt att Gustav Park och hans respektlösa attityd bidrog till att bryta den underordningen.
På senare tid har det kommit ut flera böcker som behandlar Sveriges koloniala historia. Och inom den samiska diskursen förekommer ordet dekolonisering allt oftare. På frågan om det någonsin kan komma en dekolonisering som faktiskt också märks i lagar och förordningar, svarar Patrik Lantto med ett stort mått av försiktighet.
- Man hoppas ju att det man skriver bidrar till att bryta ner gamla maktstrukturer, men jag tror att det är en lång resa dit.