En bildkanon som går för högtryck

Johannes Anyurus diktsamling har en gåtfull titel som bara delvis får sin förklaring i texten. Vad är det för städer som ryms inuti fängelset Hall? Är det fångarnas olika bakgrunder som åsyftas? Eller de världar de ur sin isolering lyckas frambesvärja? Gång efter annan i denna mastodontbok (358 sidor dikt) talas det om ett "han", som skulle kunna ses som en representation för den kriminelle. Ständigt i olika former och situationer, med olika vanor och utseenden, stundtals tycks han ingå i metamorfoser där det mänskliga lämnas därhän: "Han är kobrahuvuden av vit plast / som läser streckkoden ... Han är kinesiska skrivtecken, som kejsar Huang-Che / sades ha uppfunnit efter att ha studerat fåglarnas / och djurens spår / Han är två små vackra metallurnor / under de stora, ljusgenomstungna träden". Vergilius (Aeneiden) citeras, liksom den italienske rättsfilosofen Giorgio Agambens teser om undantagstillståndet. Spår av science fiction och skruvade dystopier kan skönjas. Det är lätt att imponeras av Anyurus flätverk av kontexter och den bildkanon han förfogar över och låter gå för högtryck. Somligt här hör förmodligen till det bästa han har skrivit. Just därför är det tråkigt att helhetsintrycket präglas av en efterhängsen känsla av godtycke, av att det kunde ha blivit något mer. Av samlingens 358 sidor hade i alla fall 200 kunnat avvaras. Sovring, tack! Koncentrering. Den stort upplagda diktsamlingen fordrar en annan uppmärksamhet och stränghet, en klarare linje. Att Anyuru gör ett försök hedrar honom, och att våga frångå det poetiskt anorektiska är djärvt, men att vada genom så mycket ofärdigt och halvdant material gör åtminstone den här läsaren rastlös. De många fina sidorna hamnar i beklaglig skugga.