Ett av de mest betydande resultaten av ALMA-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, är att den svenska bilderboksutgivningen utmanas av bilderboksmakare med andra ingångar i litteraturen. Det blir som att öppna ett fönster och kanske har just Kitty Crowther, Shaun Tan och Ryôji Arai bidragit till att de senaste årens utgivning i Sverige blivit mer spännande att ta del av? Sedan ett par år sedan dyker det återigen upp böcker som det inte är självklart hur man ska läsa och vad de handlar om - egentligen.
En av dessa bilderbokskonstnärer är årets pristagare Isol, Marisol Misenta, och efter att ha nosat på hennes värld i två böcker och på webben vill man ha mer. Isol, verksam i Argentina och skriver på spanska, var inte tidigare översatt till svenska men nu har två svenska förlag påpassligt nog gett ut var sin bok.
För Petit, monstret, Alfabeta, svarar Isol för både text och bild. I en serie scener får vi lära känna pojken Petit och hans funderingar om att vara människa och på frågan om ont och gott. Hur kommer det sig att hans rika fantasi å ena sidan är en dålig egenskap då han ljuger, och å andra sidan god när han berättar historier för sina kamrater? Eller hur kan man både tycka illa och bra om någon samtidigt?
Ja, så har Petit det och något svar får man inte av Isol. Däremot möter man människor fulla av känslor. Med svart krita ger hon sina gestalter tunna konturer, liksom tecknade i en enda rörelse och inte helt täckande. Runt och i figurerna låter Isol det sedan formas skuggor som flyter mellan det inre och yttre. Kring Petit finns ibland en ängels vingar, ibland ett hunddjur snarlikt en varg. Vad skuggorna betyder är dock inte helt uppenbart och inte heller med färgen skrivs läsaren på näsan. Isol arbetar med milda nyanser av några få färger och om någon av dem står för att det är illa eller bra är inte självklart. Man får faktiskt fundera vidare på egen hand och det finns ändå mer som inte är som man förväntar sig. Trots att boken egentligen inte nyttjar rörelsen i bläddringen, varje uppslag är en avslutad scen, är den full av energi och fart. Det är är något med håren som alltid är på väg ut från huvudet, grejor som flyger och går sönder, och med folk som rör sig tvärt emot blädderriktningen.
Även i andra bilder av Isol, man kan ta del av på pristagarens hemsida, finns den här rörelsen. Det flygs och svävas helt enkelt en hel del i hennes bilder och så också i Numeralia, Lilla Piratförlaget. Det är en bok om siffror men ändå mer en bok full av poesi. För texten svarar den etablerade författaren Jorge Luján, argentinsk poet med en stor produktion av bilderböcker för barn. Paret har samarbetat vid flera tillfällen och i Numeralia svänger det så att man verkligen vill se mer av deras produktion. Det här är nämligen en fantastiskt fin bok där läsaren får glida in andras sätt att se världen, där man provar tänka att siffran noll står för något så märkvärdigt som att få ett ägg att stå och att siffran fem handlar om de osynliga fem som bor i en handske. Det är förstås att vara med om en egensinnig sort av talmystik och om att tänka vidare. Vi snackar helt enkelt om konst.
Och ja, man känner igen Isols bildspråk direkt: en mild och sparsmakad färgskala, tunna konturer, rörelser i vatten och luft och detaljer det tar ett tag att upptäcka. Särskilt mycket att erbjuda i den vägen har siffran sex och siffran tio är för dem som på något sätt kanske alltid kommer sist i ledet, de som ”tänker på annat ... och drömmer”.
Rätt igen ALMA-juryn alltså.