Man kan förstås diskutera relevansen i en text rörande detta evenemang tre dagar efteråt. Men SVT sände, och har man internet kan man se hela sändningen, eller åtminstone själva spelningarna, ända till den 4 augusti. Och vad ska man annars göra när nätterna är så varma att man inte kan sova?
Anthrax, ständigt med en fot i hårdrocken och en i den New Yorkska hardcorens moshpit. Och ertappade med en hand i syltburken, med ett busigt, ölstinnt garv. På sätt och vis var de det mest lovande bandet på den tiden de här banden bildades i början av 1980-talet, bara det att de inte utvecklades så mycket och att de i Joey Belladonna hade en visserligen enorm, men kanske väl så klassisk heavy metalsångare, mycket långt från det Arayska skrikandet, eller det Hetfieldska grymtandet. Vilket på många sätt
definierade hela thrash metal-vågen.
Vad gäller söndagen så är det i alla fall det enda bandet som verkar ha helt och hållet roligt, även om Scott Ian är pappaledig, och Belladonna mest beter sig konstigt: han är en bra bit över 50 och springer fram och tillbaka över scenen som en fultjackad gasell. Men kul är det. Och de spelar både Caught in a mosh och Indians, så jag är nöjd.
Megadeth så. Egentligen svårt att begripa dels hur de kan räknas in i det här sällskapet överhuvudtaget. Att Dave Mustaine fick kicken ur Metallica innan deras första skiva borde ju snarast diskvalificera dem. De gör oerhört teknisk hårdrock som är bara just det och intet annat.
Mustaine väser fram sina bittra, cyniska texter och låter som vanligt mest som en Axl Rose med sura uppstötningar. Det är inte dåligt, men det är ändå obegripligt. Jag har aldrig träffat på någon som nämner Megadeth som sitt favoritband. Jag har nog aldrig hört någon säga något gott om dem överhuvudtaget. De spelar sina låtar som innehåller 600 olika delar och går nästan snabbt men inte helt. De säger så gott som ingenting mellan låtarna. Man borde hata dem, men det kanske är precis därför man gillar dem? Detta att de inte går att passa in någonstans överhuvudtaget, och att de inte verkar vilja det heller. Den misantropin är ändå ganska attraktiv. Och när de går av scenen är de ändå märkbart rörda av uppskattningen. Gulligt på ett trumpet vis.
Slayer är förstås det optimala trash metalbandet och är i sammanhanget de enda, och det påpekar bandet själva gärna så fort tillfälle ges, som verkligen aldrig avvikit från den rätta vägen. Detta utan att ha tappat i relevans bortsett från några år på 1990-talet när originaltrummissen Dave Lombardo pysslade med annat. I kväll är svajarmens konung Jeff Hanneman ersatt av Gary Holt från Exodus, för övrigt ett annat band som fortfarande försöker spela så fort och brutalt som möjligt. Ingen kan säga något illa om Slayer, inte ens jag. Oklanderligt framträdande av oklanderlig setlist. Och Kerry King och Tom Araya har mest pondus i hela världen.
Sedan avslutade som bekant det skitnödigaste och självupptagnaste bandet i världen. Och även om jag hade haft utrymme att skriva om dem hade jag inte gjort det.