En besvikelse

Film: Regi: Längd:Språk:
Diego Armando Maradona är den enda, riktiga idol jag har haft i mitt liv. När han rundade halva det engelska laget i VM 1986 och rullade bollen i mål var jag tio bast och helt galen i fotboll. Loving Maradona är också den film jag längtat överlägset mest efter, i alla fall sen del två i Karate Kid-serien skulle komma till Kalix och jag var typ tretton. Diego kanske inte längre kan kallas min idol, men det finns något magiskt över ens första riktiga kärleksförhållande till en man (efter sin pappadyrkan som går över vid tioårsåldern) som aldrig går att sudda ut.
Det finns inte heller mycket jag inte kan om Maradona. Jag har sett alla hans klassiska mål tusen gånger. Inläggen bakom stödjebenet, tunnlarna, besvikelsen i Barcelona, uppståndelsen i Napoli, skammen efter USA-VM 1994 och avstängningen för efedrin i samma turnering.
Därför är jag besviken. De fotbollssekvenser vi fick se i Loving Maradona var alla välkända. Okej, det där kan jag strunta i, men vad jag inte kan sluta vara besviken över är att vi aldrig fick veta mer om människan Diego. Att filmen aldrig trängde igenom hans skal.
Det enda man kan vara riktigt säker på efter att ha sett Loving Maradona är att Javier M. Vazquez som regisserat filmen förmodligen haft både bakbundna händer och är en god vän till Diego, rädd för att trampa på tår. Loving Maradona är en propagandafilm, förklädd till dokumentär där jag garanterar att varenda klipp har fått godkännas av Maradona själv.
Diego var den första kändis jag hörde prata om sig själv i tredje person under en intervjusituation. Då var jag typ elva bast och såg ett Sportnyttinslag från Neapel. Vi vet redan att han har en grandios självbild och egentligen är det nog inte så konstigt efter att, i filmen till och med fått se och höra Diegos egen mamma prata om honom som gud snarare än människa.
Eller efter att ha fått vara med på ett besök i Diegokyrkan där fanatiska fans i Argentina tillber en plastfigur av fotbollsstjärnan vid ett altare. På allvar, tillber alltså. Klart att man får svårt att behålla fötterna på jorden. Den biten av Maradona stör mig inte heller, jag tycker den är ganska charmig. Men (och här kommer poängen) den är också allt man får se av honom i filmen.
Desto mindre charmiga är inslagen i Loving Maradona som ska behandla de mörka fläckarna i geniets karriär. Till exempel dopningsskandalen i USA-VM, där det blir rent löjligt när Vazquez ska måla upp situationen som att det var den tidens FIFA president Havelange som ville "sätta dit Diego". Han dopade sig, åkte fast och that?s that. Visst, chansen finns att han var oskyldig, men allvarligt, vem bryr sig egentligen?
Samma, trista, klippteknik som ska belysa Maradonas godhet används också när ett annat glödhett Maradonaämne ska avhandlas. Nämligen hans välkända, älska-hata förhållandet till journalister. Klippbilder från en flygplats där en reporter går för långt och tar tag i Diegos arm för att få en intervju rullas upp flera gånger efter varandra. Visst, vi förstår att Diego var påpassad av ivriga journalister. Men samtidigt vet hela världen att han sköt luftgevär på samma yrkeskår inför ett helt kamerateam.
Jag hoppas att svensken Emil Kusturicas kommande dokumentär om samme Diego inte är förlagd med samma löjliga handbojor. Bara att börja längta igen efter nästa Diego-film alltså.