En beslöjad bildvärld

Allt är beslöjat i Salanders värld. Den tanken får fäste och går inte att göra sig fri från. Det gör utställningen intressant. Jag befinner mig i Piteå konsthall där konstnären med säte i Gävle visar upp ett utsnitt av sin konst.Runt om mig visas små och stora målningar, två tredimensionella verk och två videoverk. För det målade har han främst arbetat med olja på pannå och plåt. I många av dem utgår han ifrån ett foto som rent faktiskt får ligga under genom de fotoscreentryck som sedan målats över. Ibland, som i de förhållandevis små verken New York och Kairo, följer Salander motivet. Mer förekommande är dock att bilden är målad med en enda färg, ofta helt bestruken eller med detaljer framlyfta.Det är då ordet "beslöjat" dyker upp. För vad annat är det Salander gör än döljer verkligheten, det avbildade naturalistiska, när han på fotografiet använder målarens fysiska färg? Varför han gör det känns mer gåtfullt.Färgerna han använder är i sin tur lite giftiga. Godis så blått som i Salanders bilder lämnar spår på tungan och känns inte hälsosamt. Fabrikernas svavel färgar i sin tur himlen otäckt gul, och rostens brunorangefärg talar om förfall. Tätt sammanflätat med valet av nyanser är det blanka, artificiella uttrycket. Bilderna är liksom lackade och plåtens yta, som får framträda under transparent påstruken färg, är i sig blänkande.Men om nu frågeställningarna i Salanders konst känns dunkla, är det uppenbart att han i allt rör sig i ett urbant landskap. Det gäller såväl motiv, som material och färger. Konstnären låter dessutom det stora, som i stad, kontrastera mot det lilla. Eller som i utställningens största verk Isola göra tvärt om. Verket är ett fotocollage framställt av en stor mängd offsetplåtar som sammanfogats till en enda bild. Det visar ett hav i svartvitt. Men den som tittar noga hittar även en liten bräcklig bosättning i det högra nedre hörnet.Dess motsats hittar man snabbt i den stora blå mannen i verket strax intill. Där har Salander gått så nära att han bara fått med delar av det som skulle avbildas. Il Gigante är ett slags detaljstudium publicerat i megaformat och den lilla blir då jag, betraktaren. Särskilt tydligt känner man temat med konstraster i de flygfoton som gör världsstäder små. Här nere ser vi, som i ett par av Salanders verk, bara detaljer. Däruppe blir staden istället en liten kropp av ljus och ådror.Den som tar sig tid att titta på videoverken känner också igen Salanders bildarbete och förhållande till färger i filmen Codex rescriptus. Den bygger på en upphittad dagbok skriven 1971 av rumänskan Roxandra Popescus. Det är en berörande och poetisk berättelse. Människan är tid, säger hon vid ett tillfälle. Ur det bestrukna hör jag Salander i stället säga att vi är små inför det vi själva skapat. Det känns som ett mycket samtida påstående.