En berättelse värd att berättas

"Med vanans säkerhet plockade hon upp programmet ur databasen och förde över det till den bockmaskin hon betraktade som sin egen, den hon körde helst och bäst. Hon gick in i avspärrningen och ändrade inställningarna. Hon skruvade med skiftnyckeln, höll emot med en fast nyckel som hon fiskade upp ur bakfickan på överdraget. Hon mätte diametrarna och ställde in magasinet för rören, justerade med bladmått för att det inte skulle börja kärva. Efter många år på samma jobb visste hon att det lönade sig att vara noga i början."
Hon i citatet heter Betty, är 40 plus och huvudperson i Maria Hambergs debutroman Greklandssommaren. Betty jobbar på en mekanisk verkstad och Hambergs bok innehåller många liknande beskrivningar av verkstadsjobbet. Betty är ensam kvinna i arbetslaget, men hon klarar sig bra, hon gillar sitt jobb, hon är duktig och tjänar hyfsat och har lärt sig att säga ifrån om nån försöker sätta sig på henne. Maria Hamberg har själv 25 års erfarenhet av industriarbete, vilket gör att arbetsplatsskildringarna känns äkta liksom porträtten av Bettys jobbarkompisar, den ilskne Snål-Johan, turken Özdjan längst ned i hierarkin, Anders som snackar skit om Betty, Valdemar, som i 30 år stått vid skärmaskinen och levererar perfekt fasade och rätvinkliga plåtar. Och så "Junsele", den trygge och sympatiske Axel, som hon förälskar sig i. Deras kärlek ger energi åt berättelsen och blir en välgörande kontrast både mot vardagens allehanda små förtretligheter och stora konflikter. Greklandssommaren är något så ovanligt som en modern arbetarroman om en kvinna i overall, kanske kan man också kalla den feministisk, om man därmed menar att det är Bettys perspektiv som dominerar och att den bärande konflikten har kvinnliga förtecken, eftersom den handlar om Bettys dilemma att klara av både en sällsynt krävande familj och ett krävande arbete. Men Maria Hamberg agiterar inte, vare sig för feminism, socialism eller nån annan ism. Läsaren får själv dra slutsatser utifrån vad som händer och bli indignerad över mäns förtryck av kvinnor, om det nu är fråga om verkstadsägarens koleriska utbrott, eller om Bettys sjukligt svartsjuke exmake och deras hopplöse son, som verkar ha ärvt och utvecklat faderns psykopatiska karaktärsdrag. Betty klarar av sitt jobb bättre än sin familj. Hon har hela tiden kämpat i underläge, först mot den vettlöse maken, sedan ensam med tre barn efter skilsmässan, då all hennes energi gick åt till att klara ekonomin och att ge barnen ett bra hem. Nu är barnen vuxna men Betty fortsätter att vara en kämpande och förtvivlad mamma, hon ligger sömnlös om nätterna och ältar barnens ändlösa problem, och till sist så offrar hon sin egen lycka för familjen. Semesterveckan på en grekisk ö, blir en liten paradisisk parentes i hennes liv. Greklandssommaren handlar inte särskilt mycket om Grekland, boken gestaltar en tragedi i det tysta och framställer en kvinna som aldrig sviker sina barn, vad som än händer. Betty är säkert inget föredöme för radikala feminister men hon har många medsystrar i verkligheten. Maria Hambergs romandebut är löftesrik och hon lär ha fler berättelser på gång. Det finns faktiskt arbetare fortfarande, det finns faktiskt kvinnor i blå overall och kängor med tåhätta. Och de är värda att skildras.

En berättelse värd att berättas

Norrbottens-Kurirens Sven Nyberg har läst Maria Hambergs Greklandssommaren, en bok som inte handlar särskilt mycket om Grekland, enligt hans mening.