Genom nattenI Genom natten, det som blev den norske författaren Stig Sæterbakkens (1966-2012) sista roman, erbjuds varken tröst eller försoning. Någonting är förbrukat,
oåterkalleligt. Komna bortom denna gräns lever romankaraktärerna ett spökliv, de fladdrar runt i en tillvaro som inte längre är deras.
Den allt annat än raka och kronologiska berättelsen tecknar bilden av en till synes vanlig norsk medelklassfamilj, där huvudpersonen Karl Meyer (något inom litteraturen så ovanligt som tandläkare) och hans fru Eva har träffats unga och fått två barn, Ole-Jakob och Stine. Äktenskapet går så småningom i stå och familjefadern tar en patriarkal tillflykt till en yngre kvinna, som han inleder ett förhållande med utan att egentligen hysa några varmare känslor inför. Familjens gradvisa splittring och Karls tafatta försök att få kontakt med barnen - särskilt hopplöst är det med tonårssonen, Ole-Jakob - återges med stor trovärdighet.
Att allt går åt helvete vet man redan på de första sidorna, där det heter:
"Sorgen tar så många former. Den är som ett ljus som tänds och släcks. ... Man fylls och töms. Tusen gånger om dagen glömde jag att Ole-Jakob var död. Tusen gånger om dagen mindes jag det plötsligt. Båda delarna var outhärdliga."
Läsaren leds så in i det som hänt och hur det kunde hända, mekanismerna och bakgrunden. Det är en ömsint sorgeskildring, och så länge romanen stannar i detta, i det i yttre mening mer konventionella och nedtonade, är det svårt att ha invändningar. Men det är som att tålamodet tryter och att författaren känt sig tvungen att hänga på ytterligare en komponent - en skräckartad berättelse innefattande ett hemsökt hus i Slovakien, där den som inträder sägs få möta sina värsta rädslor. Dit måste naturligtvis den sörjande Karl Meyer ta sig; det blir något av en besatthet för honom.
Denna del av romanen är förvisso inte dålig men har en air av storögd pojkbok över sig, som det är lätt att stå undrande inför. Sæterbakken skruvar upp sorgens sjaskiga gråhet till ett mer glödgat och destruktivt uttryck, strävar mot dess vassa hörn, medan texten bara hjälpligt går i god för denna rörelse. Det är först i det avslutande, gåtfulla stycket Ickeriket som förtroendet återvinns. Här firar den återförenade familjen sina högtider i en den eviga upprepningens nåd och förbannelse. Kanske är de alla döda, kanske lever de äntligen.