En berättelse som tål att berättas

"Sockerdricka, sockerdricka, jag vill dricka ..." Drömmen sjunger i öronen när Kaino tillsammans med sina två yngre bröder Mauno och Arvo åker över till Sverige. I Finland och Karelen rasar det andra världskriget. Barnen blir som pinnar av svält. Föräldrarna oroar sig - fäderna är själva soldater. Det är precis som nu, men inte i Finland, bara lite längre bort. Kainos sång, som hade urpremiär 1989, är därför en berättelse som tål att berättas om och om igen. Särskilt när det görs så bra som i Tornedalsteaterns uppsättning. Med sin verkliga autenticitet, Kaino är i dag 75 år, är det en pjäs ska spelas precis just så här. På en intim, avskalad scen, skapar Eva Granath-Wigardts stundtals lekfulla, men mest blåa musik rummet. Urban Lindhs manus har pardansens rytm, där ett par heter fiktion och realitet. I ett annat är det Mervi Jaako, som spelar Kaino, som för och följer när Markus Forsberg och Janine Höhne får berättelsen att ändra riktning. Vad Kaino berättar är att fly från Kriget är inte bara att rädda sig - det är på samma gång att förlora sig, sitt språk och kanske sitt namn. Hon försöker också som mamma sagt att hålla ihop syskonskaran. Sedan skiljs de ändå åt, och det här är pjäsens absoluta mest vedervärdiga parti. Hur vuxna tvingar sårbara barn att ta omänskliga beslut och ansvar. Krigen i 1900-talets Finland tog slut, men krigsbarn fortsätter komma ensamma. Sjung sången för deras handläggare är ni snälla och sjung för alla som tycks ha hjärtan av sten. Fotnot: "Kainos sång" är en del av Tornedalsfesten som pågår i Luleå till 14 november.