En berättelse som funnit sitt språk

Heide Krönlein föddes 1940 i Berlin. Under sina första fem år såg hon bara krig. Bomber, flyglarm och död. Sedan blev det "fred". Men fortfarande när Heide var nio år var det soldater, kalachnikovs, stängsel, läger och baracker. Livet för dem som överlevt i Berlin förbättrades inte. Familjerna var splittrade. Heides mamma, hon själv och hennes bror bodde länge tillsammans med en annan mamma och hennes barn. Utanför var stenhögarna, och soldaterna. Senare blev de förflyttade, de forslades med tåg till olika uppsamlingsläger. Männen var borta, Heides pappa satt flera år i ryskt fångläger. När han kom tillbaka kände inget av barnen igen honom. De var rädda för honom, behövde honom inte. Han slog dem ibland besinningslöst, som för att döva en molande ångest. Heide Krönlein överlevde kriget, men blev aldrig hel igen. Hennes lilla korta berättelse Flickan i Berlin innehåller nästan bara ilande smärta. Och det efter så många år. Hon kom 1959 till Sverige, senare till Vuollerim där hon levt och uppfostrat sina barn. Hjärtat vill brista när hon beskriver sin avund då hon ser hur hennes barn smeker sina barn: "Se mig, smek mig och de är mina barn och jag skulle ha gett dem allt barn ska ha och jag den gamla kvinnan vill ha det av mina barn." Det är en prosaberättelse, men liknar poesi. För allt det Heide Krönlein upplevt går inte att uttala, än mindre att skriva. Det går nästan inte att tänka. Ivar Lo-Johansson sade att "varje berättelse finner sitt språk". Jag tror att Heide Krönlein hittat precis rätt i det mejslade, korthuggna sättet att bara antyda de vedervärdigheter hon sett eller varit med om. Det är ingen lättsam läsning, varken till innehåll eller form. Men det är bra. Och det stannar kvar.