Om man betraktar Luleå och Umeå som Norrlands livligaste kulturstäder - vilket det finns fog för att göra - är det framförallt på en punkt som de två kustorterna skiljer sig åt. När det kommer till offentlig utsmyckning ligger den framtida kulturhuvudstaden Umeå verkligen i lä, medan Luleå är en av Sveriges rikast utsmyckade städer.
Med denna iakttagelse i bakhuvudet kan man också kunna beskåda den 700 kvadratmeter vida och höga mural som växer fram på det gamla Uddeboverket i Luleå. Om någon vecka finns där landets största graffitimålning. De som följt den samtidskonstens, och graffitins snåriga väg, förstår att detta är en milstolpe i det unga måleriets historia.
Laglös konstart
Men åter till Umeå. I korta ordalag har den, i övrigt florerande kulturstaden, förärats med ett kommunalråd och ett oppositionsråd som båda är rörande eniga på en punkt: Graffiti är en inkörsport till droger och kriminalitet. Den enda lagliga väg som tillhandahållits, tre kilometer utanför Umeå, har dessa herrar Ågren och Holmlund yrkat på att stänga ner. I en ny handlingsplan försöker socialdemokraterna (sitt tjuriga kommunalråd till trots) likväl visa på en ny öppenhet. Lagom till kulturhuvudstadssatsningen 2014 lanseras "Umeåmodellen" som till 66 procent handlar om sanering och krisåtgärder, och till återstående del består av floskler och tomt prat. Framför allt visar man upp en genant okunnighet då man i ena stund rubricerar graffiti som en fritidssysselsättning, för att i nästa läge försöka sig på distinktioner mellan konst ("lagligt uppförda målningar") och vandalism ("målningar som gjorts på otillåtna platser"). Som om dessa förutsättningar på något vis skulle påverka verkshöjden.
Strax norr om Jokkmokk kan man beskåda dammluckorna till Akkats kraftverk, med uppskattade konstverk signerade av Lars Pirak och Bengt Lindström. Uttrycksformen skiljer sig inte nämnvärt från graffitins.
Varför är jämförelserna med Umeås kulturpolitik och målningen i Jokkmokk relevanta?
Förståelse
Därför att de visar på hur konstens vägar inte styrs av slump, utan av ny förståelse. Något som i sin tur skänker lyster till verket i Luleå, och dess uppköpare. Beger man sig till det gamla Uddeboverket och riktar blicken uppåt, ser man i första hand en manifestation över djärv kulturpolitik. Därefter ett verk som, liksom Piraks och Lindströms, karaktäriseras av det norrbottniska. Malmtåg dånar fram under en brinnande himmel, över glimrande vattendrag och hjortron. Ovanpå allt detta: den kraftfulla LÅ-logotypen.
Nu kan alltså Nordström betrakta ett snart färdigställt konstverk, andaktsfullt, med sina två målarkollegor Katarina Skarin och Daniel Granlund. Daniel Granlund är ivrig att delge sina åsikter:
- Jag är oerhört stolt över vår kommun. Samma tekniska förvaltning som kämpar med saneringen i staden har beställt detta konstverk, berättar han.
- Det visar på att de i grund och botten förstått vad konstformen handlar om: inte om att vara illegal, utan att synas.
Konsten söker sin väg
- Jag är medveten om situationen i Umeå, och är glad över att befinna mig i en kommun där man ser på min konst med öppna ögon, dessutom inte som skadegörelse.
Varje burk färg som hamnat på en olaglig vägg hade lika gärna kunnat sitta på en laglig. Konsten söker alltid sina vägar. Särskilt under
tumultartade förhållanden växer sig behovet av den än starkare. Genom att agera för upprättandet av en ny graffitivägg varje år, istället för nedmonterandet av desamma, tar Luleå ett långt kliv förbi Umeå. Sålunda kan Luleås graffitikonstnärer arbeta på sina estetiska uttrycksformer, medan de i Umeå tvingas ägna motsvarande tid till att springa undan polisen.
Det skulle inte förvåna ifall Umeås silor, cisterner och brobyggnader kommer dekoreras av Luleåmålare, ett par år efter att 2014-
hybrisen har släppt.