Ska man tro doktoranden själv började allt med Dubbel-Gustaf.
Som vanligt låg denne högt uppskattade lektor i svenska och litteraturhistoria vid Luleå Högre Allmänna Läroverk efter. Kring julen 1964 stod han därför där framför tredjeringarna och drog upp riktlinjerna inför den sista terminen. Han, som egentligen hette Gustaf Gustafsson, hade sin vana trogen dröjt kvar lite för länge vid Strindberg, men också Söderberg hade fått ta ordentlig plats. För att hinna med skulle de nu bli tvungna att prioritera, rent av hoppa över någon.
De hann till Nu var det 1914 och några av novellerna.
En av de unga studenterna hette Mats Tormod. Många år senare skulle mötet med författaren Eyvind Johnson resultera i en doktorsavhandling som han i dag fredag försvarar på Umeå universitet. Men som den författare Mats Tormod också är har han inte bara skrivit avhandlingen Till en berättelse om tröst - Eyvind Johnson omläst (Atlantis) enbart för forskarna, utan också för en litteraturintresserad allmänhet.
- Jag har försökt skriva en läsbar bok. Och sen har förlaget gjort en vacker bok, säger Mats Tormod som i hög grad bidragit även till formen med sina teckningar.
En fönsterbåge
Den allra första föreställer fönsterbågen han en gång räddade från rötan i stugan i Näsberg där den unge Eyvind Johnson bodde strax innan han steg upp på spåret vid Hedberget och började gå söderöver för att så småningom bli både författare och europé.
Teckningen känns bekant för den som har för vana att läsa Norrbotten-Kurirens kultursida. Mats Tormod har länge tillhört kulturredaktionens frilansare och genom åren bidragit med litteraturkritik, artiklar och serier - de senare alltid illustrerade med en teckning.
Dessutom har det blivit en tradition med en årlig artikel om Johnson på författarens födelsedag den 29 juli. För Eyvind Johnson kom att bli en följeslagare och en ständig samtalspartner för Mats Tormod som dagligen kunde se över till Mariebergs tegelbruk och flottningsföreningens sorteringsbom på andra sidan älven från hemmet i Sandnäset där han levde i närhet till de miljöer Johnson skildrat från sin ungdom i Norrbotten.
Arkitekt och författare
Till yrket är Mats Tormod arkitekt. 1985 debuterade han som romanförfattare med Movie, som utsågs till det årets bästa deckardebut. Därefter följde ytterligare några romaner och barnböcker, trots att skrivandet alltid hörde fritiden till.
Efter 30 år som arkitekt ledsnade han på ritandet och skojandet i byggbranschen, som han själv säger, och började läsa filosofi och litteraturvetenskap vid Luleå tekniska universitet och senare vid universitetet i Umeå. Numera bor Mats Tormod i Stockholm där han tillbringat åtskilliga timmar i handskriftssalen på Kungliga biblioteket intill Humlegården på jakt efter en annan tolkning av Eyvind Johnsons författarskap än de som hittills presenterats i de tio avhandlingar som redan är skrivna om Nobelpristagaren.
- Jag upptäckte tidigt att det var något som inte stämde i tolkningarna av hans texter. Eyvind Johnson var själv väldigt upptagen med vad han kallar för "sanning" och det finns all anledning att snarare vara sann än hänsynsfull i en omläsning av hans författarskap, säger Mats Tormod.
Rotat i komposten
De tidigare avhandlingarna har varit väl så höviska och mest uppehållit sig vid Johnsons berättarteknik och de goda känslorna som uttrycks i författarskapet, anser Mats Tormod, vars metod i stället har varit att rota runt i komposten av det överblivna och ignorerade. I refuser, bortglömda noveller och annat skytt material har han ägnat möda åt att leta efter sprickor i den polerade bilden av olympiern Eyvind Johnson för att där försöka hitta verktygen som kan öppna texterna för nya och friare tolkningar.
- Alltså, Eyvind Johnson skulle inte vara den stora författare han faktiskt är om det han skrev bara skulle ha handlat om människan i tiden, om motstånd mot krig och förtryck och historiska lidandet - teman som akademikerna gärna lyft fram. Det blir gärna stora ord när hans författarskap sammanfattas. Men hela tiden finns hos Johnson en berättelse om en människas frihet och kränkningen den hotas av, berättelsen om en mans kärlek och sveket den tycks bära inom sig. Då handlar det alltid om den enskilda människans övergivenhet, om djupt mänskliga saker. Det tror jag är kärnan i författarskapet, säger Mats Tormod, som gärna diskuterar ämnet litteraturvetenskap och som i sin avhandling inte drar sig för att ställa frågan "vad är det för något?".
Tolka tomrum
Genom hela Eyvind Johnsons författarskap klingar en ambivalens. Var han en äkta norrbottning eller en invandrad bleking? Var hans bakgrund arbetarklass eller småborgare? Han som ofta kallas europé - var han inte lika mycket flykting, hemlös? Och han som talade om sanning, om "dokument", han klippte och klistrade själv i sina efterlämnade brev, styrde sin egen berättelse inför en eftervärld som nu får tolka tomrummen.
- Det där är väldigt intressant och något som ingen av de tidigare Johnsonforskarna har uppmärksammat. Vad var det han klippte bort, kan man ju fundera över, säger Mats Tormod som läst de flesta brevsamlingar Eyvind Johnson lämnat efter sig, utom en.
- Brevväxlingen med "polarforskaren Arre" - Arvid Moberg på Norrbottens-Kuriren. De var barndomskamrater och skrev brev till varandra från 1920 till 1976. Egentligen var det meningen att Moberg skulle bränna upp dem på Johnsons uppmaning, men det klarade inte Arvid Moberg som i stället lämnade samlingen till familjen.
Manlig vänskap
För att hitta fram till en annan tolkning av författarskapet än de gängse har Mats Tormod särskilt studerat Johnsons kvinnobilder och hans beskrivningar av och uttryck för manlig vänskap.
- Kvinnoporträtten i det tidiga författarskapet är helt förskräckliga, det har man inte heller ordat särskilt mycket om tidigare, bara avfärdat som något som hörde tiden och arbetarförfattarna till, vilket jag inte tycker stämmer. Kvinnorna intar en stor plats i Johnsons författarskap. Kvinnoföraktet finns där, men det gör också något annat tydligt, säger Mats Tormod.
Inte för att han har någon ambition att komma med det slutgiltiga påståendet om Eyvind Johnson och hans konst, men efter år av läsning och forskning har han kommit fram till en möjlig tolkning.
- Jag tror att Eyvind Johnsons kvinnobilder är symboler för själva livet. Livet som trygghet och delaktighet, ett liv där han själv aldrig hörde hemma, dit han aldrig kunde nå. Hans tema var övergivenhet, han var den som stod ute i kylan och tittade in i värmen genom ett upplyst fönster. Författarskapet representerar en nödutgång, ett annat liv vid sidan av det verkliga och smärtsamma. Som jag ser det formulerar Eyvind Johnson vad jag kallar för en manlig pessimism i sina verk.