En berättelse om en legend

Att berätta en människas liv är en stor uppgift. Därför är det begripligt att pjäsen Ljus.Gullin tar sikte på Lars Gullins musikaliska resa genom livet snarare än på själva livsberättelsen. Det var ju främst genom sina kompositioner och sitt musicerande som han presenterade sig under de 48 år han levde. Med den legendariska jazzklubben Nalen som fond får vi följa Lars möten med musiken, från födseln 1928 till hans död 1976. De första kompositionerna kom tidigt och elva år gammal startade han sin första orkester. I början av tonåren kom han in vid militärmusiken men flyttade senare till Stockholm för att bli konsertpianist. Via de dansorkestrar som han under studietiden spelade i fann han i slutet av 1940-talet sitt musikaliska hem i jazzen. Lars Gullin blev en av de stora i den tidens jazz-Sverige, gjorde inspelningar med gästande amerikaner och konserter i många av Europas städer. Han komponerade ett stort antal jazzstycken, ofta med tydlig influens av svensk klassisk musik och folkmusik, med vilka han skrev in sig i den svenska jazzens historia. Hans instrument var från början klarinett, men när han 1949 i Seymour Östervalls orkester uppmanades prova en barytonsaxofon uppstod omedelbar förälskelse. Det var med sitt barytonsaxofonspel som han sedan lade hela jazzvärlden för sina fötter. 1954 vann han den amerikanska jazztidskriften DownBeats omröstning som bäste nykomling 1954, utan att överhuvudtaget ha varit i USA, vilket får betraktas som en anmärkningsvärd framgång för en europeisk musiker. Lars liv hade tyvärr en baksida. Drogmissbruk ledde till att såväl den musikaliska karriären som livet i övrigt havererade under ett drygt decennium. De sista 10 åren blev han åter drogfri och var aktiv som kompositör. Pjäsen Ljus.Gullin. är välskriven. Gullins musik spelad av duktiga musiker löper fint genom föreställningen. Det finns scener som berör; barnet Lars som upptäcker musiken, den osäkra och rädda Lars som drogar för att orka, bilderna på barnen som han alltid bär i fickan. Det finns dock ojämnhet i skådespeleriet, inte så mycket vad gäller kvalitén som stilen och tonläget hos skådespelarna. Det är för mycket revykaraktär över det hela; en klämkäckhet som förtar dramat. Det är tydligt att ensemblen älskar sin Lars Gullin. Berättelsen är snygg. De har lärt sig att spela hans musik, men någonting saknas. Man kanske skulle åka hem och sätta på en Gullin-platta? Ja, det är nog Lars Gullin själv som saknas. Det kanske är så enkelt.

En berättelse om en legend

Fyra jazzmusiker, en sångerska och en skådespelare kom i söndags till Kalix med berättelsen om jazzmusikern, orkesterledaren och kompositören Lars Gullin.