En berättelse om en aktörs mognad och utveckling

Skådespelaren Frej Lindkvist berättar sin historia. Det är alltså inte den vanliga självbiografin, inte en berättelse om en personlighets, ett jags utveckling och mognad, utan en berättelse om en aktörs, en scenartists. I bakgrunden finns kluvenheten i det finlandssvenska arvet, motsättningen mellan det svenska idealet och det finska. Lindqvist är född i Finland - finlandssvensk med allt vad det betyder av särskildhet och kultur - men uppvuxen i Luleå, Sverige, sedan familjen flytt, när pappa Erik hotades av ryska repressalier, efter sina insatser i krigen. Där börjar berättelsen; i allt detta som är erfarenheter svåra för oss rikssvenskar med vår oskuldsfulla samtidshistoria och vårt ointresse för våra grannars, att ta till oss. Denna spänning, konflikten mellan detta samtidigt famnande och avståndstagande tjänar som ett verktyg för berättelsen, liksom det kanske också gjort för skådespelarens tillblivelse. Lindqvists historia handlar om det förra seklets teaterliv med start i släktminnen från Svenska Teatern i Helsingsfors och det första mötet med den dumma Forella och den onda fen i Topelius barnteater Fågel blå till grälen under 70-talets repetitioner på svenska och finska scener. Då får det finska vara det auktoritära och den regissör som pekar med hela handen åt vilket håll skådespelaren skall gå. Det svenska, blir det demokratiska, där alla får säga och göra sitt. Så var den repetitionsmetod som fick till och med dramatikerna att organisera sig mot skådespelarna för att få behålla sin text något så när intakt. Och visst var det väl den finske hjälten Sibelius som sade, att ingen stråkkvartett har någonsin komponerats av en kommitté. Kluvenheten uttrycks också i spänningen mellan tidens teaterideologier, representerade av den kännande Stanislavskij och den didaktiske Brecht, mellan besatthet och kyla. Frej Lindqvist, med sina nordiska erfarenheter, var en part, en deltagare i de ideologiska dispyterna och det blir lärorik läsning att följa hans rådbråkande av de olika positionerna i olika tider och på olika scener. Konflikten gestaltas också i relationen med de närmaste, med fadern som lämnat Finland, den finlandssvenska mamman och den äldre brodern som krigen förstört. Då handlar det om den förbannade fjärrkontrollen av levande och döda föräldrar, manövrar av god- och underkännanden som är barnens öde; sönernas och fädernas kamp mellan frihet och förväntan. Den unge Frej som nyss börjat på Svenska teaterns elevskola, försöker blidka sin far, juristen och reservofficeren genom att berätta att hans danslärarinna varit Mannerheims älskarinna. - Jaha, du skall alltså bli Pajas, säger fadern och då finns ingenting kvar. Alla möjligheter är förbrukade. Det är en återkommande bild. Nå, vid sidan av denna - låt oss säga Tennessee Williamska - grundton finns också en serie möten och snabba porträtt av storheter som Vivica Bandler, Göran O. Eriksson och flera, liksom möten och minnen från repetitioner och föreställningar. Själv erinrar jag mig den beklaglige Salieri i Shaffers Amadeus på Stadsteatern - jag hör rösten - en roll, som också renderade Lindqvist Svenska Dagbladets Thaliapris. Det är en välskriven bok. Taskigt tryck av foton dock.