Jag tänker på en begravning. Vid kistan framme i koret står en gammal vän och kollega till den avlidne, en från den andra världen, den utanför familjen. I närheten, på korbänkarna längst fram sitter familjen, sönerna till den avlidne, i alla fall en son. Vännen vid båren talar kärleksfullt om vishet, om vänfasthet och humor. Sonen sitter i närheten. Han lyssnar på sin fars gamle vän och tänker: - Vem fan pratar han om? Ingen jag känt, i alla fall. Det är en återkommande händelse. Jag vet för jag har också varit där. Nils Claessons Blåbärsmaskinen, boken om Stig, hans far, Slas för oss andra, är en sådan tanke. Vid en sådan begravning. Provocerad av hyllningarna vid båren, av nekrologernas kärleksförklaringar till den folkkäre författaren Slas, känner sig sonen Nils tvungen att berätta sin historia om sin far. Om Stig. Till en början värjer jag mig inför denna berättelse om en far, värjer mig inför nakenheten i porträttet av en narcissistisk missbrukare, en illusionist som förfört sina läsare. Jag värjer mig också inför detta behov att berätta, nödvändigheten i att hävda en sons berättelse. Det är strängt och känns oförsonligt - och sådan är alltid kärnan i förhållandet mellan en far och en son, tro inget annat - men samtidigt är det välgjort och så småningom kan man därför också läsa en ömhet mellan raderna. Så kan det ju vara i denna komplicerade väv, i denna den mest återberättade av historier, den om att bli underkänd av sin far. Det blir en fängslande bok också på ett annat, men lika allmängiltigt plan; Blåbärsmaskinen pekar på den svåra och för alla oss läsare intressanta frågan: Vad är egentligen en författare? Vem är det som skriver böckerna? Nils Claesson formulerar författaren som ett varumärke, en blåbärsmaskin. Stig men ändå inte. Författaren måste förstås som en väv av berättelser, sina och andras, därtill en härva av recensioner, analyser och skvaller, av vänners och kvasivänners mytologiserande, av smicker och förtal. Någonstans finns där också en bärare av författarens egennamn, en Stig, en kärna, någon som fanns, men dit når vi sällan och det gäller inte bara författare, utan oss alla. Det är berättelser vi presenterar. Och det finns många. Några av dem blir mer nödvändiga att föra vidare än andra. Några blir aldrig uttalade. Så är det förstås också med relationer, mellan en far och en son, mellan älskande. Någonstans på vägen, när man söker sig närmare sanningen blir den till slut oåtkomlig. Några berättelser återkommer, berättas åter och citeras och några av dem handlar mer om berättaren än om den som berättas. Den förstulna smekningen, en uppskattande blick, inget av detta lämnar något ärr. Men det är om ärren vi känner oss tvungna att berätta. Blåbärsmaskinen är en sådan berättelse. Om ärr.
