En berättelse med mersmak

Det må vara hur det vill med detta, men för att alls vilja börja läsa måste det till humor och humör. Humor i texten åstadkommer att nybörjaren vänder blad utan att tänka på det och vips! är berättelsen slut och man längtar efter en fortsättning. Mild humor förstås när det gäller känsliga hjärteangelägenheter. Det här behärskar Katarina Kieri fullt ut i sin andra bok om förstaklassaren Astrakan. I den första, Klart som korvspad, Astrakan var det en liten lögn om simkunnighet som fick läsaren att rastlöst skruva sig. Fortsättningen, Det snöar Astrakan, beskriver den första snöbollskärleken. När man blir så arg och det samtidigt svirrar mjukt i magen, när bästisen (här Molly) ser på en med underlig blick och surt säger: "Stackars dig som måste sitta bredvid Josef. Han är ju helt dum." En bortappad ring ställer till det extra mycket och Astrakan beskylls för stöld, men det här är en orädd och impulsiv dam som man inte ostraffat ger sig på hur som helst. Alla frågor som rör livet är svåra och Astrakan och vännerna prövar sig själva och varandra så att snön ryker. Kieris poetiska ton och sinne för det komiska ger vem som helst, oavsett läsvana, mersmak.

En berättelse med mersmak

En tes som landets bibliotekarier länge höll fast vid var att även om man tidigare bara läst skräp, så skulle handen hitta något läsvärt på bibliotekets hyllor när man till sist letade efter något nytt.