En berättelse att uppleva
I DUSCHEN. Harald Frantzén tar en dusch efter ett skift 1993.
Foto: Maria Söderberg
I dag kommer hon också ut med en bok, Blygruvan i Laisvall - ett praktverk om ett gruvsamhälle i Norrbotten, fylld av minnen och samtid i bilder och ord. En personlig skildring som lockar till läsning och betydande insikter om liv och arbete, en universell berättelse som torde nå långt bortom lokalintresset. Själv kallar hon sin bok "lite skolboksmässig". - Jag har varit ganska pedagogisk, tagit med kartor och ordlistor och lagt ner massor av tid på att skriva ett kapitel med årtal kring viktiga händelser i gruvdriftens historia, säger Maria Söderberg, på tillfälligt besök i Luleå efter en av hennes många resor mellan hemmet i Stureby och Arjeplog. I sin bok beskriver hon hur hon drunknar i materialet från Laisvallgruvan, hur hon likt en sköldpadda med extra rymligt skal har burit och släpat runt med dessa kartonger och pärmar i flera år. Om hur anteckningsböcker med iakttagelser och ofullbordade intervjuer från Laisvall rest med henne till Ryssland, Kirgizistan och Storbritannien, hur hon under en natt på en övergiven flygplats i Riga sätter sig i "sällskap" med ett syskonpar som hon träffade i byn 2001, renskriver en intervju, fångas av tonen och fortsätter resonemanget i sin ensamhet. Föremålen trängs
Hemma i Stockholm är två hela arbetsrum vid det här laget fyllda och i källaren under hennes arbetslokal i Laisvall trängs föremål från gruvan. För Maria Söderbergs berättelse rymmer också en djup förtvivlan över att så lite intresse ägnats Laisvallgruvan, inte minst som industriminne. När den sista salvan sköts den 30 oktober 2001 tystnade en arbetsplats med flera hundra anställda. Sjön Laisans vatten fyllde gruvhålen och kontor, verkstäder och förrådsbyggnader jämnades med marken. 2006 ekade den sista stora smällen över Laisvallbygden. Ett första försök att spränga den 86 meter höga betonglaven, ett hisstorn och ett riktmärke som syntes vida kring, misslyckades. Nio dagar senare föll det lutande tornet i Laisvall till marken. I dag är skogen på god väg att dölja de sista spåren efter en industriepok som pågick under nästan 60 år. Minimalt intresse
Intresset från beslutsfattarnas sida i Norrbotten har varit minimalt. När inget museum eller annan ansvarig ansåg att gruvföremålen var värda att bevaras startade Maria Söderberg en egen insamling med Bolidens goda minne. Vid det här laget har hennes samlingar hunnit bli betydande och ett gammal drivhjul hoppas hon med tiden ska placeras på en central plats i kommunen. - I Norrbotten finns det så mycket att vara stolt över, vi skulle utan vidare kunna sätta upp ett museum var tionde mil. Men för det fordras självförtroende och det saknas. På andra håll i världen och i landet finns det självförtroendet och där arbetar man på ett helt annat sätt med sina berättelser. Här tror vi bara att vi måste blicka framåt hela tiden, men det utesluter faktiskt inte att vi också ägnar oss åt våra minnen, säger Maria Söderberg. Att så få brytt sig om Laisvallgruvan beror enligt henne på att gruvan hamnat i ett ingenmansland, i en glipa mellan Norrbottens malmfält och Västerbottens guldrike, där ingen tagit ansvar för bevarandet av industriarvet. - Arjeplog lever ett märkligt inlandsliv. Mentalt hör kommunen mer ihop med Västerbotten och Skellefteå än med Norrbotten och Luleå. Därför har Laisvall aldrig räknats, inte ens i forskningssammanhang. Gruvan finns till exempel inte med i det som brukar kallas Norrbottens teknologiska megasystem. Industriminnen förintas
- I Laisvall förintas nu alla minnen av industriepoken, men samhället lever kvar på grund av att andra ögon såg att det var fint där, säger Maria Söderberg och berättar om hur gruvbolaget strax efter nedläggningen sålde ett fyrfamiljshus för 50.000 kronor. Bara några år senare kostade en lägenhet i Laisvall omkring 250.000 kronor, en värdeökning på 20 gånger. När krisropen som ekat över bygden i mer än 20 år tystnade i och med att gruvan lades ner behövdes nämligen inga statliga hjälppaket. Plötsligt uppstod en efterfrågan på de övergivna husen. Köparna kom främst från Norge och under storhelger och somrar växer befolkningen från 125 bofasta till ett tusental. I sin bok blandar Maria Söderberg fakta med intervjuer och egna funderingar. Tar läsaren med sig ner i gruvan, talar med gruvarbetare och befolkning, möter dem i olika tider och sammanhang. Låter oss följa med på möten med beslutsfattare, på fikaraster i gruvan, skänker oss bilden av när Gun Andersson för sista gången rengör gruvkontorets skrivbord, när sista salvan skjuts, när traktorer liknande jättelika urtidsdjur kalasar på de sista resterna av byggnader, när tornet faller. Lyfter fram människor
Men framför allt lyfter hon fram människorna, dem hon samtalat med och fotograferat i 25 år. Av sin vän och mentor Ryszard Kapuscinski har hon lärt sig vikten av att återkomma och att vistas länge i miljöer för att verkligen kunna berätta. - Men det räcker inte med att bara vara på plats, då vet man ändå inget. Det är först när man börjar fråga man lär sig något och när man förstått vilka människor man talar med, säger Maria Söderberg. Hela hennes bok formar sig till ett långt svar på frågan varför hon valt att lägga ner så många års arbete på sin berättelse om Laisvall. Där finns både ett vemod över industrinedläggningen och en vrede över glömskan. Men framför allt är boken en hyllning till gruvan, bygden och dess människor. - Det är för enkelt att säga att jag gör det här för att ingen annan gör det. Jag tror nämligen på allvar att jag har något att tillföra, att det jag gör är viktigt. Rik blir jag inte, men jag trivs med det jag gör. Resten brukar ordna sig, säger Maria Söderberg.
Så jobbar vi med nyheter