En berättare i ord och bild
Frågan är var man ska börja? - Vi kan börja med stolen, säger författaren och konstnären Hans Anderson där han står mitt bland sina bilder högst upp i Norrbottens museum.
STOR UTSTÄLLNING. På lördag öppnar Norrbottens museum en stor retrospektiv utställning med Hans Andersons bilder.
Foto: Eija Dunder
1996 vände han blicken mot sig själv och sitt eget liv och skrev självbiografin Född i sanning, där han berättar om sin uppväxt som ett Jehovas vittne. I dess innersta krets dessutom, fadern Karl Ivar var en resande broder för sällskapet, mamma Hisse översatte texterna som skickades till Sverige från den andlige ledaren i USA och morbrodern var vittnenas svenske landstjänare och titulerades direktör. Efter att ha tvivlat i många år övergav han 1970 sitt samfund och sin tro, något som fortfarande smärtar. - Det var som att slå igen en dörr, säger Hans Anderson, vars berättelse också står att läsa i Norrbottens museums senaste årsbok som handlar om väckelsen. Ändå kan han tacka sin tro och sitt dåvarande sammanhang för att han hittade "hem" till sitt älskade Norrbotten, denne "smålänning från Stockholm som bor i Jokkmokk", som han presenterar sig själv. Redan som ung kände han en stark längtan norrut, inspirerad av Svante Lundgrens bok Stiglöst land, som han hittade i en låda utanför en bokhandel på Odengatan en varm sommardag. Vandrat kring
Efter bibelstudier i USA "vandrade jag land och stig omkring" både i Vilhelmina och Östersund för en liten lön på jakt efter nya vittnen. När tillfälle gavs begav han sig till Jokkmokk. - Det som fångade mig mest var människornas sätt att ta emot mig, säger Hans Anderson och berättar om hur han på skidor, kanot och båtar tog sig fram i dessa glesbebodda trakter. - Senast nu på marknaden träffade jag en man i 60-årsåldern som berättade hur jag kom till hans gård i kanot. Då var han bara ett barn och han mindes hur spännande han tyckte att det var. - Jag minns också hur det var när du kom till Jokkmokk, det hade inte gått särskilt lång tid innan du varit på fler ställen än de flesta infödda ortsbor, säger Norrbottens museums Bertil Thelin, som mötte Hans Anderson som tonåring hemma i Jokkmokk. - Jag var som ett läskpapper, ville veta allt och se allt, säger Hans Anderson, som hela sitt liv har ägnat sig åt teckning och målning. Lärde sig i USA
I USA lärde han sig teckningstekniken scraperboard, där man på ett särskilt papper ristar fram vita linjer och ytor ur det svarta tuschet. Tekniken påminner om grafiska högtryckstekniker och visade sig synnerligen lämpligt för illustrationer i böcker. Tekniken har blivit något av hans signum som konstnär, en titel som Hans Anderson värjer sig emot. - Jag är ingen konstnär, däremot är jag illustratör. Mötena med människorna i norr, inte bara i Norrbotten, utan också i Sovjetunionen, Ryssland och Kanada har resulterat i många berättelser. Ofta i bokform, men också i åtskilliga radioprogram och filmer. I 13 år var Hans Anderson dessutom intendent på fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk, men sedan 1982 har han frilansat. - Jag har haft tur för jag har fått många stipendier genom åren och fram till min pension hade jag dessutom garanterad författarpenning från Författarfonden. Hård kamp
Några stora summor har det aldrig handlat om och ofta har det varit en hård kamp för att överhuvud taget kunna ge ut böckerna. Den allra första För vårens skull kom 1968. - Sune Jonsson och jag fick stipendium då nere i Stockholm och gick till Gyldene Freden för att fira. Det var samma dag som gruvstrejken i Kiruna bröt ut. Där vid sitt stambord satt Evert Taube och jag gick fram för att hälsa, men han var så berusad att han inte märkte att jag stod där, berättar Hans Anderson. Många år senare lärde han känna Curt Persson, som numera är chef på Norrbottens museum. Tillsammans reste de runt och samlade material till boken Borg Mesch. Drömmen om fjällen. - Kommer du ihåg den där gamla damen, hon som var över 90 år, som hade gjort sig så fin när vi kom? - Ja, hon med disktrasan? Hon hade blivit avbildad på sin bröllopsdag av Borg Mesch och inför fotograferingen hade hon slängt iväg en disktrasa upp mot ett träd. När vi visade henne bilden var disktrasan det första hon såg, säger Hans Anderson. Stor berättare
Berättelserna är hur många som helst, även om Hans Anderson efter tre hjärnblödningar talar om hur mycket saktare allt går för honom i dag. Men minnet tycks det inte vara något fel på och "prata kan jag ju fortfarande". - Jo, den där stolen. Den gjorde min farfarsmormorsmorfar 1801 nere i Småland. Stolen fanns i min farfars hem och när familjen vräktes från sitt lilla torp klamrade sig farfar fast vid stolen, han ansåg att den var hans. Jag kan se dem gå där på vägen, den där lille pojken som bär sin stol. Numera äger min äldste son den, säger Hans Anderson, som känner sig stolt över att Norrbottens museum nu väljer att ställa ut hans bilder som hämtats från privatpersoner, landsting, kommuner och museer. - Jag orkar inte längre producera något, så det här kommer att bli min sista utställning. När barnbarnen frågar hur jag kan ha blivit så gammal, jag fyller 75 år i maj, brukar jag svara att så här gammal blir man om man lever.
Så jobbar vi med nyheter