En berättare i bild

Förra årets ateljéstipendiat Magnus Björnbom ställer ut på Konsthallen i Luleå. Det är hans andra separatutställning.

STIPENDIAT. Magnus Björkbom ställer ut på Konsthallen i Luleå med anledning av att han fick Luleå kommuns ateljéstipendium förra året. "Jag är glad att det tagit tid mellan stipendiet och utställningen, jag har hunnit gå vidare i min bildvärld", säger Magnus Björkbom som har kontrakt med gallerist i Stockholm.

STIPENDIAT. Magnus Björkbom ställer ut på Konsthallen i Luleå med anledning av att han fick Luleå kommuns ateljéstipendium förra året. "Jag är glad att det tagit tid mellan stipendiet och utställningen, jag har hunnit gå vidare i min bildvärld", säger Magnus Björkbom som har kontrakt med gallerist i Stockholm.

Foto: Andreas Wälitalo

Kultur och Nöje2009-11-06 06:00
Marianne Söderberg
Egentligen hade Magnus Björkbom tänkt söka sig vidare till någon konsthögskola efter studierna på Sunderby konstskola. Men under det tredje året fick galleriet Art & Form i Stockholm upp ögonen för den unge målaren, något som resulterade i ett kontrakt som innebär garanterad månadslön och procent på försäljningen. - Det betydde bland annat att jag kunde fortsätta jobba heltid och koncentrerat med min konst, så jag bestämde mig för att ta chansen och fortsätta att utforska min egen bildvärld i lugn och ro, säger Magnus Björkbom som på lördag öppnar en utställning på Konsthallen i Luleå. Den blir hans andra separatutställning i ordningen, båda har ägt rum i hemstaden Luleå, där Magnus Björkbom också fick förra årets ateljéstipendium. Utställningen är ett resultat av stipendiet som förutom en ateljé ute på Konstnärernas kollektivverkstad på Kronan innebär en utställning på Konsthallen. Koncentrera sig
Men nästan inga av de bilder den mycket produktive Magnus Björkbom ställer ut på Konsthallen är skapade i ateljén ute på Kronan. De han gjorde där har han redan skickat iväg till sitt galleri för försäljning. - Det passar mig jättebra. Jag är inte den som gillar att tala för min konst, trivs inte i den rollen, känner mig främmande inför att söka utställningsmöjligheter på egen hand. Därför är det perfekt med en gallerist som gör allt det där, jag kan bara koncentrera mig på måleriet. I den stora ateljén på Kronan, som betydde mycket för kontinuiteten i arbetet, såg han till sin förvåning bilderna anta allt större mått. - Jag påverkades helt klart av rummet, blev yvigare och yvigare och började till slut känna mig ganska obekväm med mitt måleri, säger Magnus Björkbom, som i och med flytten till en mindre ateljé på Kulturakuten intill det gamla sjukhuset i Luleå gått ner i format. En berättare
En gång började han just i det lilla formatet, genom att "dutta med små penslar och akrylfärg". Tecknat har han alltid gjort, men efter några svängar in datavärldens utbildningar sökte han sig till Sunderbyn. Berättandet är ett mycket tydligt drag i Magnus Björkboms konstnärskap. Länge handlade det ofta om kommentarer till aktuella händelser och när han för två år sedan ställde ut på galleri Skåda hade den röda oljefärgen på de tibetanska munkarnas kläder knappt torkat på en av hans stora bilder. - Jag är glad att det gått ett par år sedan min förra utställning, jag jobbar ju på och lär mig hela tiden nya saker, går vidare. Fortfarande ägnar jag mig åt berättelser, men just nu är det mer kryptiskt, varje bild kan bygga på många olika idéer som jag sammanför till en bildkomposition, säger Magnus Björkbom, som har mycket klara tankar om vad hans bilder handlar om. Längtar till färg
- Men egentligen gillar jag inte att prata om det, de som tittar gör ju sina egna tolkningar och jag vill hålla det hela öppet. Därför har jag också slutat med långa berättande titlar. Just nu säger han sig också längta till färg och i den här utställningen har han utmanat sig själv och närmat sig kulörer han egentligen inte gillar, vilket gör att helhetsintrycket drar åt det exotiska. Rosa flamingofåglar, färgsprakande fruktfåglar, knallröda kinesiska parasoller. - Häromdagen fick jag frågan om jag inspireras genom att titta ut genom fönstret. Men det gör jag faktiskt inte, jag gillar mer att titta på reseannonser. Att måla bilder av ett inbjudande paradis, som samtidigt är dystopiskt, ett slags skräckscenario. Säljbar konst
- Dessutom återkommer jag ofta till djur, tycker om deras uttryck som samtidigt både kan vara komiskt och allvarligt. Målade länge pingviner, men också hundar. Jag har gjort många hundar och märkt att det är lätt att fastna i en hundfälla, att det gärna blir lite av gråtande barnet. Är du inte rädd för att hamna i det dekorativa, inte minst med tanke på att din konst också måste kunna säljas av galleristen? - Jo, men det gäller att inte snöa in på en särskild stil. Sälja måste man ju hur som helst alltid om man vill fortsätta att jobba som konstnär, men det där är en balansgång. Allt sker inte heller bara på galleriets villkor, jag känner ingen press på det sättet. - För mig är det viktigt att hela tiden återuppfinna mig själv. Just nu målar jag så här, men känner samtidigt att jag avslutar en period i och med den här utställningen. Nu ska jag ta lite time-out inför nästa steg. Måleriet är en pågående process, jag befinner mig i min bildvärld men testar hela tiden nya saker, har inte hittat fram till något definitivt. Och det gör man väl aldrig. Som 90-åring sitter jag säkert fortfarande där och funderar.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!