En bekantskap jag inte vill vara utan

För ett drygt år sedan hade jag det stora nöjet att stifta bekantskap med humorkollektivet Klungan från Umeå. I samband med den svenska teaterbiennalen gjorde de ett stopp på sin Riksteaterturné med föreställningen Stämning i hemstaden. Självklart drog de fullt hus - i Umeå är de välkända och populära - och dessutom hade de David Sandström och hans band Overdrive med sig på scenen. Sedan dess har de skaffat sig en publik över hela landet genom radioprogrammet Mammas nya kille, som sänds söndagar med repris lördagar i P3. I december visar SVT smakprov ur föreställningen Stämning.
Nu dukar de upp med den nya scenföreställningen Jag är en fågel nu, som den framsynta teaterföreningen i Piteå köpt in. Nästa höst erbjuds föreställningen som turné med Riksteatern och man kan bara hoppas på att det finns fler framsynta teaterföreningar i Norrbotten som hakar på och bjuder sin publik på Klungans egensinniga humor.
Denna gång ramar Klungan in spelplatsen med staket av impregnerat trä i två våningar. I taket hänger sladdlampor i rader - ödsligt så det förslår.
Fyra män, starkt förankrade på olika platser i Sverige genom sina skiftande, ofta nordliga, dialekter intar scenen och kör igång en slags nummerrevy, svår att enkelt beskriva i ord. Trots spretigheten vill jag nog ändå påstå att det finns en gemensam nämnare, en slags röd tråd, mellan första numrets fiskande gammelungkarl som råkat fånga självaste Anita Ekberg i sitt fiskenät till den sista scenens man som byggt sig ett bo i familjebilens takbox och hävdar att han är en fågel nu. Det handlar om män och mansroller, ofta om mycket tragiska existenser. Med andra ord en ganska bra utgångspunkt när det gäller humor.
Men det är inte något nytt Killing-gäng som är i farten, trots många ytliga likheter. Klungan har snarare sina rötter i Monty Pythons absurditeter, om man nu ska villa sig ut på svagisen och prata om sånt för humor är en känslig och svårfångad konstform. Klungans humor är insiktsfull och varm - de närmar sig sina typer liksom inifrån och kan paradoxalt nog därför utsätta dem för mer.
Det är absurt så det räcker och blir över, oftast roligt som bara den. Typerna är träffsäkra, många har man mött och känner igen, men Klungan stannar inte vid det bekanta utan vrider komiken ytterligare några varv - något som emellanåt gör det hela hysteriskt roligt och alltid skapar en mycket välgörande osäkerhet hos publiken.
Det skulle kunna vara rappare ibland, tätas ihop på sina ställen, kanske strykas lite här och där för att skapa tempo och större nyanser. Men i andra akten glömmer jag den anmärkningen och slutet är en ren uppvisning med frågeformuleringar värdiga Kristina Lugn.
"Får jag ruva i ditt dödsbo", "får jag kalkera ditt skeva självporträtt", "får jag slicka dina sår med min kluvna tunga", frågar tre män utförandes ett dansnummer sittande på stolar, medan en fjärde dansar omkring och berättar om sitt liv. Munnen skrattar medan sorgen vrider till i hjärtat.
I sina stunder är Klungan helt briljanta. I övrigt, även när det inte riktigt fungerar riktigt lika bra, är de en bekantskap som jag hädanefter inte vill vara utan.