Gråvita moln, vinden ligger på mot land. I kväll är viken en tillflyktsort, en plats att vila på. I Norge finns ett vackert ord för den känslan, hvilested. Allt jag söker är ett hvilested. Härute finns en bänk att sitta på. I viken simmar punkaren förbi, kollar in mig. Punkaren är en skrake som varje dag glider förbi, gör sina ryckiga räder längs stranden. Fram och tillbaka, in bland stenarna längst ut, tillbaka igen, halsen sträckt, hårtofsen på hans bakhuvud kaxigt spretande.Det finns ett hvilested för oss alla. Ibland saktar livet ner, rörelserna blir lugna och flytande. Jag sitter på bänken, osynlig. Borta i skogskanten kommer en räv sakta lunkande. Går ner mot stranden och upp igen. Kanske den ser mig, kanske inte. Den tar ingen notis om mig i alla fall. Räven smälter ihop med skogsbrynet och är borta. Punkskraken glider runt en sten vid udden.Jag andas lugnt i mitt hvilested. I handen en bok med den finländske poeten Claes Anderssons stillsamma dikter. På bänken bredvid en sträv whisky som i små doser påminner mig om livets skiftningar. Jag släpper taget och låter det ske. Jag faller men jag faller inte. Jag är i famnen. Det är enkelt och tydligt. Jag är upp buren, Om händer tagen.Så där. Nu finns bara detta hvilested; bänken, vattnet i viken, själva livet som pågår.
