Måste hem innan det blir mörkt
Norrbottensteatern
Av: Camilla Blomqvist
Regi: Anna Azcárate
Medverkande: Ali-Reza Modjallal, Anna Brixter, David Nordström, Mia Nilsson
Scenografi/kostym: Mona Blombäck
Mask: Mila L Roberts
Ljus: Peter Sandin
Ljud: Urban Wirén
teater
Som utomstående är det lätt att skratta åt elprisbråket i Övertorneå och Haparanda. Konflikten – en följetång i medierna – är som bekant fullständigt vanvettig. Att befolkningen berövas gatubelysningen i flera år, medan processerna tillåts dra ut på tiden. Att samhällsviktiga funktioner kan hänga så löst. Att det överhuvudtaget var möjligt att släcka ned en hel bygd.
Visst måste det vara okej att skratta åt eländet, så länge inte skrattet bagatelliserar skeenden som faktiskt fick oerhörda konsekvenser. Pannlampor, reflexvästar och extraljus till trots, konflikten tvingade in människor i hemmen. Pjäsen Måste hem innan det blir mörkt skildrar befolkningens upplevelser av livet i mörker, med det utdragna bråket som en våt filt över bygden.
Styrkan i Camilla Blomqvists manus är att hon, kanske mer än någon tidningsjournalist eller tv-reporter lyckats göra, skildrar de mörka årens vardag. Helt och hållet ur invånarperspektiv. Föreställningen är rolig, dråplig, absurd – men inte på bekostnad av de berördas erfarenheter. Pjäsen bygger på intervjuer med de drabbade, och även med Mikael Styrman själv, vilket ger berättelsen tyngd. Det märks att dramatikern på allvar försökt förstå hur konflikten påverkade samhällena.
Föreställningen är lättsam utan att för den skull bli en bagatell. Regissören Anna Azcárate låter berättelsen balansera på gränsen mellan skratt och gråt. Där finns en underliggande desperation, inte minst förkroppsligad av skådespelaren Anna Brixter. Att tvingas till evigt mörker kan nästan driva en till vansinne. Ändå tolererar man det, hittar strategier i vardagen. Knyter näven i fickan när man går till järnhandlaren för att köpa reflexvästar.
Måste hem innan det blir mörkt kan ses på flera sätt, beroende på humör. Föreställningen är underhållande, det räcker så. Men den är också en intressant skildring av dynamiken mellan människor i ett slags katastrofläge, där möjligheten att påverka utvecklingen tycks stängd. Bland kommuninvånarna ruvar oron att själva råka i onåd hos mannen som kontrollerar strömbrytaren.
Bråket om gatubelysningen är en av Norrbottens mest osannolika historier. Men när det absurda blir vardag sker på något sätt en normalisering. Man blir med tiden lite blind för det märkliga i att det faktiskt fick fortgå. Där har teatern en finurlig kraft: när berättelsen får kropp klarnar blicken.
Elprisfajten i Övertorneå och Haparanda påverkade sannolikt befolkningen mer än många av oss kunnat ana.