Självklart skulle Tranströmer få Nobelpriset. Jag läser i DN att Jonas Thente tycker att det är ett okontroversiellt val, men jag håller inte med. Inte ens Svenska akademien står fria och opåverkade från grupptryck, och i fallet Tranströmer kan man nog säga att valet att inte ge honom priset tidigare symboliserat en sorts inverterad variant av detta. För så länge har så många hoppats att han skulle få det. Man kan säga att Akademien inte sett skogen för träden. Inte för att jag på något sätt har invändningar mot övriga pristagare de senaste åren, men jag tycker nog att Tranströmer hamnat lite i döda vinkeln här.
Fram tills nu då.
Det enda lite sorgliga här är att han är den siste i en generation diktare varav flertalet borde fått priset. Jag tänker till exempel på amerikaner som Allen Ginsberg och John Ashberry. Ginsberg dog ju för några år sedan och Ashberry lär inte hinna få priset innan även han kilar runt hörnet, så verkar turordningen kring Nobelpriset fungera.
Men, med det sagt, så är Tomas Tranströmer en av de allra största.
Helt i paritet med svenska poeter som fått och sådana som borde:
Ekelöf, Lindegren, Boye, Åkesson och Aspenström. Äntligen kan man säga äntligen utan att låta som Gert Fylking.