Ofta vet man inte vad det är man hör, om man lyssnar eller om man bara försätts i en stämning. Somligt är genialt, annat är bruksmusik som fungerar bättre eller sämre än annat. Exempel på genialt; Aphex Twin och Orbital (emellanåt). Exempel på fungerande bruksmusik: Burial och Orbital (emellanåt). De sistnämnda gör popmusik, de förstnämnda gör konstmusik man kan dansa till. Att det är genialt är inte, som man kanske kan tro, särskilt viktigt. Det är därför jag nämner bröderna Hartnolls Orbital i båda sammanhangen. Emellanåt stöter man på musik som rör sig obehindrat mellan båda världarna. Orbital lade ner verksamheten 2004 men man har fortsatt på var sitt håll. Jag tänker att Zomby tar upp stafettpinnen.
Zomby är en för mig anonym engelsman, några år yngre än Orbital och med rötterna i garage och dubstep snarare än i techno och acid house. Dedication är andra skivan, den första, Where were U in ’92?, kom för några år sedan, och är hårdare mer dansorienterad, mer engelsk förort. Dedication är kontemplativ i jämförelse, även om somligt är sig likt, rösterna som ordlöst glider in och ut mellan ljuddraperierna, känslan av regn på asfalt, skenet av gatlyktor. Men det är en annan tid på dygnet, inspelat vid ett annat tillfälle. Gatorna är tomma den här gången, man är ensam med sin eufori och sina aggressioner.
Om förra skivan lät mer som Aphex Twin (denna världs Bob Marley, Beatles eller Curtis Mayfield, omöjlig att förbigå, omöjlig att inte använda som måttstock) så är Dedication paradoxalt mer i Aphexs anda. Mer personlig, svårare att definiera, svårare att bara ha på i bakgrunden. Den kräver lyssning snarare än dans. Och det är rekommenderad lyssning. Jag skulle vilja säga essentiell. Nu när dammet verkar lagt sig över Englands storstäders upploppshorder för den här gången. När baksmällan smyger sig på; det är så här den låter. Sorgsen och paranoid, men paranoid av en anledning.