En annan elitstyrka än den väntade har intagit Boden

GR(å) BR(un) GR(ön) var en vanlig färgställning i stadsbilden och de ockrafärgade lite högtidligt karolinska kasernerna med de svarta taken gav ett strängt och seriöst intryck. Skogarna var fyllda av befästningsanläggningar i sten och betong medan taggtråden slingrade sig som murgröna över det hela. En inte så ovanlig inredningsdetalj i många Bodenhem var egendomliga bordslampor i form av polerade vinggranater som stod på skrivbord och spiselkransar. Tomma granathylsor tjänade som askkoppar eller som vaser för påskris och som adventsdito. Farfar och morbror Sten sydde uniformer. Andra morbröder arbetade på tygstationen och mekade med militära apparater och fordon. Farsan gjorde installationer i Rödbergsfortet och berättade om den fasansväckande vaktschäfern Front som var tränad att riva upp strupen på varenda inkräktare och som tycktes överträffa själva Baskervilles hund i bestialitet. Det mest ohyggliga var att hans mördarinstinkt undantog endast en person i hela världen, hans skötare. Brorsan blev stambefäl och pekade med hela handen. Till och med stans ljudbild var präglad av det militära. Helikopterskolans eviga flapprande från Alouettehelikoptrarnas rotorblad, och vinande gasturbiner låg som en ljudmatta över stan. Den paraderande militärmusiken spelade Verner Sundgrens Under Bodens kanoner i tid och otid, medan vi bokstavligt talat levde under dem. När det tunga artilleriet övningsskjöt från de olika forten över stan mot Aldersjön och södra skjutfältet, kändes varje salva som ett slag i bröstet och man hörde vinandet av granaterna när de gick sina projektilbanor över ens huvud. Vi läste med fasa Om kriget kommer och bävade. Allt präglades av hemlighetsmakeri, "KEIN ZURTRITT FÜR AUSLÄNDER!" stod det på skyltarna och ingen hade den blekaste aning om att Sveriges guldreserv låg dold i Degerbergsfortet ända fram till sjuttiotalet. Plötsligt tog hemlighetsmakeriet slut och Boden blev en öppen stad. Vad hände? Traditionellt har den lede Fi för det mesta kommit från öst och nu är ryssen här, inne i det allra hemligaste. Nåja, Havremagasinet kanske inte längre döljer något, men ändå, vilken förändring! Det är inte någon Spetsnaz-trupp som intagit byggnaden utan en annan elitstyrka nämligen konstnärskollektivet AES+F. Gruppen består av Tatiana Armazov, Lev Evzovich och Evgeny Svyatsky förstärkta av fotografen Vladimir Fritkes. Deras videoverk Last Riot var den största behållningen från Venedigbiennalen 2007 och nu återser jag det i hemliga Jönssons militära Boden! Det är ett verk som handlar om människans eviga strid för prestige, om rädsla, makt och resurser. Uppbyggt som dataspelstablåer, ofta med konsthistoriska referenser har serier av stillbilder på unga till synes ofördärvade människor i bataljscenerier mot öde landskap morfats till rörliga sekvenser. En slags ritualiserad dödlig balett utspelas, dock utan synlig blodspillan. Dessa scener ställs mot tablåer av exploatering av naturresurser. Allt slutar i ett missilregn ackompanjerat av en bombastisk wagneriansk valkyrieritt. En slags fatalistisk slutscen á la Dr Strangelove. I mitt inre hör jag Vera Lynn sjunga We´ll meet again don´t know where don´t know when. Det är en av de bästa konstvideor jag har sett där form, teknisk briljans och innehåll på ett utmärkt sätt korresponderar med varandra. Den ryska gruppen Bluesoup Group med sina tre videoinstallationer är ett annat starkt kort i Ryssen kommer!. Gruppen utgörs av Alex Dobrov, Alexander Lobanov, Valery Patkonen och Daniel Lebedev. De arbetar med kortare datagenererade videoloopar som blir laddade visualiseringar. Echelon heter ett verk som utgörs av tre iscensättningar. Ena bilden är ett oändligt materialtransporttåg som dundrar och gnisslar fram i snöyran över ett tundralandskap. På motstående vägg ser vi kolonner utan slut av militärfordon som brummande passerar synfältet. Då och då öppnar sig golvet som vi står på och vi befinner oss tusen meter över marken i ett transportflygplan som fäller förnödenheter i stora balar ner över det förbipasserande landskapet. Här öds enorma resurser på vår rädsla för varandra. I ett annat rum blir vi beskjutna av dolda fiender ur dimman över ett träsklandskap, medan en snöstorm i verket Blizzard viner över en till synes välbekant kuperad skogsterräng. Välgjorda och starka gestaltningar! Alexander Brodsky arbetar med ett slags arkitektoniska installationer. Hans bidrag till utställningen heter Night before the offensive och visar människor som sitter i genomskinliga huskroppar upplysta av eldhärdar och med full vetskap sitter och väntar på det institutionaliserade våld som skall drabba dem. Han väljer den enskilda utlämnade människans perspektiv. Den civilbefolkning som i de moderna krig-
föringen drabbas värst av krigets fasor. Det finns en formupprepning i hans
installation som visserligen ger massverkan, men jag hade önskat mig mer av själva idén. Har man sett ett objekt har man sett alla. I källaren har svenske Fredrik Wretman kommenterat den ryska gasledningen som läggs ut på Östersjöns botten genom att fylla källaren med vatten och projicerat en karta av området som långsamt förvandlas till en dödskalle. Verket Gas är husets mest övertydliga och mest endimensionella. Det har dessutom ljudsatts av Robert Henke alias Moonlake, en ikon på ljudkonstens himmel. Jag hade väntat mig mer av den konstellationen. Oaktat dessa invändningar måste man betrakta utställningen Ryssen kommer! som en kvalitetsmässig och organisatorisk succé.

En annan elitstyrka än den väntade har intagit Boden

Den militära estetiken präglade det dagliga livet under min uppväxt i den för utlänningar så stängda militärstaden Boden.